Sången den bästa medicinen

Konsert. Sveriges bluesdrottning, Louise Hoffsten, har gett sig ut på Sveriges vägar igen. Denna gång har hon både nya låtar och ett helt band med sig till sina möten med den minst sagt mixade publiken.

– Jag är den felande länken mellan punkare och pensionärer, skrattar hon.

Det är en intensiv tid för Louise Hoffsten nu. Femton spelningar ska avverkas på drygt en månad, men Louise är van.

– Jag är ute och spelar mer eller mindre hela tiden, men den här gången är det kanske lite extra intensivt, ja. Men det är bara att ladda upp på bästa sätt, säger hon.

Hemma på Enskede gård har hon en friggebod på tomten som hon brukar smita undan till och andas ut, men också tanka energi.

– Man får hitta sina utrymmen. Har jag ett tyst rum kan jag tänka och planera saker och ting. Sedan är det viktigt att ta hand som sig rent fysiskt också. Jag simmar och går till ett specialgym för att stärka kroppen, fortsätter hon.

I kväll gör turnén ett stopp på Slagthuset i Malmö. och i morgon på Helsingborgs konserthus. Louise Hoffsten säger direkt att hon gillar Skåne, inte minst för att hennes man Dan Bratt har anknytning hit och de därmed ofta är här.

– Jag känner mig hemma i Skåne, har alltid gjort faktiskt. Rootsmusiken är så stor här, så det förenar oss. Och publiken är alltid helt fantastiskt, den bästa, måste jag säga.

Din medverkan i tv-programmet Så mycket bättre blev väldigt uppskattad av många, tror du att det blir många nya ansikten på dina spelningar nu?

– Ja, det har jag redan märkt på de spelningar jag har gjort. Det är verkligen jättekul och något jag absolut inte trodde var möjligt ens. Min bror brukar beskriva mig och min publik med att jag är den felande länken mellan punkare och pensionärer, haha. Men det stämmer rätt bra faktiskt. I dag släpper Louse Hoffsten dessutom nya singeln ”You sing to know”, en låt som handlar om hur bra det är för en att sjunga.

– Många frågar mig ”åh hur orkar du Louise”, när jag är ute och sjunger och spelar hela tiden. Men grejen är att när jag sjunger får jag kraft och energi. Det är den bästa medicinen. Jag tror inte att det är en slump att det finns så mycket körer i Sverige, som är ett ganska mörkt och deppigt land. Och det är vetenskapligt bevisat att musik och kultur är bra för hälsan och som medicin. Jag är ett levande bevis på det. Du kan stoppa i dig så mycket piller du vill, men att sjunga är bästa medicinen, säger Lousie Hoffsten.

Något nytt album är dock inte på gång. Hoffsten satsar istället på att släppa singlar då och då eftersom hon inte riktigt har just den kraft, energi och ekonomi som krävs för ett helt album.

– Branschen har ändrats så mycket, så det gäller att anpassa sig. För att citera min älskade pappa som är bortgången: ”Man måste hitta och göra flera saker, och skaffa sig en bredd, ty genom den kan man överleva.”. Pappa var också musiker men drev en skivaffär samtidigt för att det skulle gå ihop, så jag har alltid haft det tänket.

Du måste berätta om singeln ”Lovesick” som du släppte i höstas. Den skrev du precis när du hade kommit hem efter Så mycket bättre och befann dig i ett ordentligt kärleksrus?

– Ja, åh! Det var ett så fint möte på Gotland när vi gjorde programmet. Vi musiker var i olika åldrar och gjorde musik i alla möjliga genrer. Det var en sådan fin stämning och alla var så tillmötesgående och värnade om varandra. Inga dumheter eller något som gjorde ont på något sätt, som man kanske var lite rädd för innan, utan det var väldigt kärleksfullt. Jag levde i ett rus där. Ett kärleksrus. Så det är just det ruset som satt i när jag skrev ”Lovesick”. Men jag känner lite samma rus nu när jag är ute med mitt fantastiska band. Dessutom sjunger alla i bandet också under konserterna. Jag älskar röster!

När började du gilla din egen röst?

– Jag tror att alla har problem med att acceptera sin röst till en början. Jag själv började sjunga redan när jag var barn, mamma sjöng alltid snapsvisor med mig istället för barnvisor. Hela min familj älskade att sjunga så det skapade en lust till just sången. Det var först när jag var i vuxen ålder, när jag var mellan 30 och 40 år, som jag träffade en sångpedagog för första gången. Jag behövde ny input sångmässigt eftersom jag hade tappat tron på mig själv när det gällde sången. Det var en helt underbar sångpedagog, Zannah Hultén, som fick mig att acceptera min röst till slut.

Hur då?

– Alla har vi förebilder. Oavsett om du är konstnär eller musiker så tror jag att du börjar din bana med att härma. Men då sjunger man åt helvete fel också, man förstör verkligen rösten för att det där läget man härmar kanske inte alls passar din röst egentligen. Det fick Zannah mig att inse. Så tack Zanna.

Vilken är den allra bästa rösten tycker du?

– Oj, så svårt. Men jag får säga som pappa sa, ingen kunde sjunga I love you som Frank Sinatra. Man trodde på varenda ord som han sa. Och visst är det så, en röst kan verkligen vara stark på många sätt.