Teaterglädjen genomsyrar pjäs om svåra ämnen

Tre rektangulära ramar hänger bredvid varandra på Intimans scen. Den första ramar in 60-tal och hemmafrun Carol på väg hem från sjukhuset med bandage runt handlederna efter ett misslyckat självmord. Den andra 80-tal och Anna hög på droger, skadad och i gräl med en före detta pojkvän. Och den tredje nutiden där Bonnie i läkarrock operera ut en fiskekrok ur en patients hand och försöker hålla emot attraktionen hon känner.

Tre kvinnors liv i tre olika tidsperioder pågår bredvid varandra under dryga två timmar. Som ett magnifikt välregisserat körverk går livshistorierna också in i varandra, håller samma toner ibland och kolliderar våldsamt ibland. Det här handlar nämligen också om tre nära sammanknutna liv. Carol, Anna och Bonnie är mor, dotter och dotterdotter och förenas inte bara av släktskap utan av ångest, livsleda och två självmord.

Pjäsens talande titel är Ett självmords anatomi. Den är skriven av den unga brittiska dramatikern Alice Birch (född 1986) och blev hennes stora genombrott 2017 med sin nyskapande form och sitt egensinniga fokus på den eviga frågan om arv och miljö.

Här på Intiman är det Sverigepremiär och det är legendariska Suzanne Osten som står för regin. Ett val som känns självklart. Osten är själv en ständig nyskapare på scen och på vita duken och har aldrig tvekat att låta sin publik hantera svåra och kontroversiella ämnen – inte minst psykisk sjukdom och självmord.

Det är också en sprudlande glad Suzanne Osten som hälsar publiken välkommen i foajén och talar om glädjen i att sätta upp den här moderna pjäsen. Hon säger också att det kan vara splittrande till en början att ta del av tre scener som pågår samtidigt, men tycker inte att vi ska oroa oss.

Och det behöver vi inte heller. Visst är det svårt ibland att välja fokus mellan Carol, Anna och Bonnie eller det ständiga flödet av människor i deras liv – äkta män, älskare, älskarinnor, släktingar, vänner och sjukvårdspersonal.

Men, efterhand som man vänjer sig ser man också att det bara är tillsammans som de här berättelserna blir en stark helhet. En helhet som ensemblen så skickligt förmedlar kollektivt – Suzanne Osten har fått ihop dem i en gemensam takt och rytm där den tunga familjehistoria flätas ihop och isär på olika sätt och där likheterna mellan Carol, Anna och Bonnie och likheterna i de val de tvingas göra understryks på finurliga och ibland befriande humoristiska sätt.

Visst sticker de tre huvudrollsinnehavarna - Sandra Stojiljkovic som Carol, Karin Lithman som Anna och Monica Wilderoth som Bonnie - ut i fantastiska tolkningar men de är inga solitärer utan lutar sig tryggt mot resten av ensemblen som övertygande går in och ut ur en stor mängd viktiga roller.

Scenografin är också fullständigt magnifik. Belyst av en konsekvent blå ton – som himmel eller blinkande ambulansljus – som går igen på scengolv, väggar och rekvisita fångar den också helheten samtidigt som den tillför egna pusselbitar. I scenens mitt växer till exempel använd rekvisita till en stor sophög – som en hög av bortslängda liv, och kanske som en blinkning till prylsamlandet och sophögarna i flera av Suzanne Ostens egna berättelser. I taket dinglar ett tankeväckande dockhus av plexiglas som sakta förflyttar sig från Carols del av scenrummet genom Annas och mot slutet in i Bonnies.

Berättelsen ges också behövligt andrum genom musiken som bryter in i handlingen, markerar tidsskiften och fungerar som tidsmarkör. Skådespelarna går också ur berättelsen vid ett par tillfällen och förenas i spännande koreograferade rörelser och ljud. Det är tunga och svåra frågor som lyfts i Ett självmords anatomi och på scen ges inga enkla svar. Det viktiga ligger i att våga prata och berätta och att våga göra det i denna annorlunda och väl fungerande form som dessutom formligen lyser av spelglädje.

Det känns som om vi upplever något alldeles extra denna premiärkväll när en glädjestrålande Suzanne Osten och pjäsförfattaren själv förenas med ensemblen på scen efteråt samtidigt som publiken står upp och aldrig verkar vilja sluta applådera. Det kan faktiskt vara teaterhistoria.