”Sår skapades i själen”
Det var under andra världskriget som situationen blev svår i Finland. Den 30 november 1939 bombade Stalins trupper Helsingfors.
Till att börja med fanns det förråd med mat och vatten men ju längre tiden led ju svårare blev det att försörja nationen. Många fick evakueras under kriget, både en och två gånger.
Maten började ta slut, det var brist på sjukvårdspersonal, många mödrar blev ensamstående och situationen blev värre och värre. De flesta mödrar tackade nej när förslaget dök upp första gången att skicka barnen till säkerhet i Sverige för att sedan komma tillbaka när kriget var slut.
Men vid påtryckningar, inte minst av överbefälhavare Gustaf Mannerheim, var det många mammor som trots allt gick med på att skicka sina barn till Sverige. Totalt blev det 80 000 barn.
Ett av de barnen var Eija Andersson. Hon bodde trångt i en liten lägenhet i Helsingfors med sin mamma och bror. Pappan dog när Eija var tre år.
– Mamma sa att vi skulle åka tåg, berättar Eija Andersson. Men hon följde inte med på tåget och där fanns bara barn. Inga mammor fanns med på tåget. Det går inte att beskriva all gråt som alla dessa barn uttryckte.
Vägen gick via Bottenviken. En del barn släpptes av utmed vägen. Men de flesta kom till Stockholm. Eija, som då var fem år, hade en liten kappsäck bland annat med sin docka från Finland. Hon fick lägga kappsäcken i ett skåp och när hon sedan skulle förflyttas och hämta den lilla kappsäcken var dockan förstörd.
Den 25 februari 1944 flyttades hon till Yngsjö där sjuka finska barn vårdades. Där var disciplinen hård, aga förekom och Eija fick sitta isolerad. Hon hade både löss och loppor.
Men så förflyttades Eija Andersson till Brobysjukhuset. Hon kommer ihåg att syster Lina tog med henne till en leksaksaffär och hon fick köpa en ny docka.
Till slut kom Eija till en gård i Östra Flyboda och där stannade hon i tio år. När hon var 16 år återvänder hon till sin mor, som fortfarande levde i Finland. Hon bodde i Finland i 20 år men återvände sedan till Skåne.
Lea Nilsson kommer ursprungligen från en bondgård i Karelen, Hon kom till Sverige tillsammans med tre syskon, Ytterligare fyra syskon blev kvar hemma på gården. Lea fick kikhosta på vägen och vårdades ett slag i Bollnäs. Sedan fortsatte resan till Fjälkestad, där Lea växte upp.
Hon berättar att hon ganska fort glömde bort sitt ursprung, hon trivdes och blev omhuldad och byggde upp en ny värld. Men så en dag stod hennes finska pappa och en kusin på gårdsplan och skulle hämta hem henne.
– Jag grät, berättar Lea, det var konstigt att komma tillbaka. Min finska familj hade byggt upp en ny gård och allt kändes främmande.
Plötsligt en dag kom en flygbiljett till Lea. Hon skulle flyga till Bromma från Finland och det svenska paret som hade tagit hand om henne i Fjälkestad hade betalat biljetten.
– När jag kom dit kändes allt som vanligt, berättar Lea, det sedan blev det inte av att åka tillbaka. Jag började i svensk skola och på den vägen blev det.
Men hon åkte över till Finland, när hon träffat sin blivande man, och det unga paret hälsade på Leas föräldrar.
– Jag har haft tur, säger Lea, jag har vuxit upp i två goda hem, jag har fått två kulturer och alla mina finska släktingar har varit i Sverige. Jag är tacksam men jag vet att alla finska barn fick det inte bra och bara en bråkdel av de 80 000 barnen kom tillbaka till Finland.
Hon säger att tanken var nog god att ta de finska krigsbarnen till Sverige, men det var inte så enkelt som det lät.
– Det skapade ett kroniskt utanförskap, säger Lea Nilsson, och ett livslångt trauma. Det satte sår i själen. Bands knöts och band slets upp. Många av de här barnen känner sig varken hemma i Sverige eller i Finland.
