Charmig och absurd ton i stark miljöfilm

Vacker, ödslig isländsk natur. En kvinna tar upp en pilbåge ur sin ryggsäck och siktar smidigt mot en gigantiska kraftledning som skär genom landskapet. Och så plötsligt en liten tremansorkester som sätter precis rätt ton till det som händer.

Inledningen till den isländska filmen Women at war är bildmässigt magnifikt och sammanfattar dessutom tonen i den här säregna filmen så fint.

Här finns allvaret i handlingen där den medelålders, ensamstående körledaren Halla fått nog av att ekonomisk vinning går före häsyn till natur och framtid och ger sig in i en enkvinnaskamp mot aluminiumindustrin.

Här finns också charmen, humorn och den musikaliska känslan i filmen där realism och allvar bryts mot det absurda när den där orkestern fortsätter att dyka upp på de mest oväntade ställen.

Och dessutom så småningom får sällskap av en kör bestånde av tre ukrainska kvinnor i folkdräkter.

Det finns också så många andra fängslande lager i Women at war. Halla, starkt spelad av Halldóra Geirharðsdóttir, ställs inför ett svårt dilemma när den adoptionsansökan hon gjorde för fyra år sedan går igenom precis samtidigt som hennes ekoterrorism når sin kulmen.

En föräldralös fyraårig flicka väntar på henne i Ukraina och längtan efter barn och framtid kolliderar med miljökampen på Island och konsekvenserna den kan få om hon åker fast.

Filmen bjuder också på ett gäng fascinerande och väldigt välspelade karaktärer - Hallas avbild till tvillingsyster (även hon spelad av Halldóra Geirharðsdóttir), en avlägsen släkting som är fårbonde och en oväntad hjälte, en medkämpe med koppling till Islands regering och så en sydamerikansk turist som ständigt tycks befinna sig på fel plats vid fel tillfällen.

Det är också nästintill outhärdligt spännande att följa Hallas kurragömmalek med alla dem som vill sätta fast henne.

Women at war är den isländska skådespelaren och regissör Benedikt Erlingssons andra långfilm. Han debuterade med den minst lika egensinniga Om hästar och män 2013 som fick Nordiska rådets filmpris 2014.

Även Women at war fick Nordiska rådets filmpris och är också Islands officiella Oscarsbidrag.

Väldigt välförtjänt uppmärksamhet konstaterar jag när jag lämnar biosalongen med den udda kombinationen av ett leende på läpparna och framtidsångest inombords. Och en hel del tankar kring filmens både oväntade och någonstans konsekventa slut.