Det fallna kalifatets röster
Debatten om vad som ska ske med före detta IS-rekryter från väst rasar vidare. På grund av terrororganisationens hänsynslösa råhet blir argumenten känslomässiga och känslosamma. Det är en moralisk, juridisk och till och med ekonomisk fråga på samma gång.
Efter ”kalifatets” fall får vi höra från dem som lämnat väst för att sluta sig till IS. Det är lika intressant som skrämmande att läsa vad som lockat dem till en verksamhet som för många framstår som ren ondska. Man får inte alltid något bra svar. IS-fruarna som vill återvända till Europa eller USA hänvisar till ånger och att de inte visste vad som väntade dem. Det förvånar, eftersom grymheterna rapporterades i så stor detalj att vilken Svensson som helst kände till dem. En kanadensisk kvinna som konverterade och gifte sig med en terrorist hon träffade på nätet visar sig ha kämpat med psykisk ohälsa hela sitt liv och förefaller redan som ung haft självdestruktiva drag. Anledningarna till att man slutit sig till IS kanske är lika många som antalet rekryter.
Män som haft arbetsuppgifter inom organisationen ser sig ändå inte som ytterst skyldiga eftersom de inte personligen begått mord. De vill inte kännas vid att de är medskyldiga genom att ha gett stöd och kompetens åt organisationen. Det är svårt att veta om de vill tona ner sin roll eller om de inte till fullo förstår allvaret i situationen. Retoriken är välkänd från andra väpnade konflikter: jag visste inte, jag lydde bara order.
New York Times har intervjuat mannen som varit berättarrösten i IS rekryteringsvideor. Han är en av de få som säger att han inte ångrar sig. Han blev tillsagd att vara berättarröst och gjorde som han blev tillsagd. Om skälet för att sluta sig till IS säger han bara att han övertygades om nödvändigheten i jihad. Han medger ironin i att han som uppmanade IS-anhängare att bli martyrer lade ner vapnen och lät sig tillfångatas.
Frågan om ånger är intressant. När upphör den moraliska ångerrätten? Kanske handlar hela frågan om återvändande terrorister om ånger som principfråga. Vad ska man kunna ångra och vad ska ses som en oförlåtlig synd? IS-krigarnas öde är en moralfilosofisk fråga som vi måste tackla som samhälle.
En debattör menar att det handlar om ”svenskhet” och att vi inte tycker att terroristerna är ”tillräckligt svenska” för att få återvända. Det är ett rätt farligt resonemang att ropa rasism. Terrorist är en brottsrubricering och ingen etnisk eller ens ideologisk tillhörighet. Det är ett sinnestillstånd av gränslöshet, där man drar slutsatsen att ett ändamål helgar vilka medel som helst. Vad som får människor att hugga huvudet av en främling eller leda barn till en gaskammare är en av de mest intressanta och tragiska frågor mänskligheten bör försöka besvara om sig själv. Att försöka förstå IS-rekryter är att försöka förstå människan som art. Att sätta rasismetikett på det är en grov förenkling.
IS-rekryterna uppmanar till medlidande med dem. Problemet är att IS opererat helt utan medkänsla. Råhet av den kalibern ska och måste vara svår att förstå: vad skulle det säga om oss som människor om vi inte förvånas?
