Med barnets blick i fokus

Fattigdom, flykt, livet som papperslös – allt konsekvent skildrat ur ett barnperspektiv. Den libanesiske regissören Nadine Labakis film Kaparnaum är fullständigt obarmhärtig. Som biopublik har man ingenstans att ta vägen när filmens huvudperson, 12-årige Zain (Zain Al Rafeea), tittar rakt in i våra ögon eller bara låter blicken vila långt ut i hopplösheten.

Kapernaum inleds i en rättssal. Zain sitter i fängelse på grund av ett knivdåd och har nu stämt sina föräldrar för att de satt honom till världen.

Samtidigt som berättelsen sedan backar i tid och vi får följa Zain på vägen mot den här stunden så återkommer rättssalsscenen med jämna mellanrum och flera inblandade får komma till tals - Zains föräldrar, mannen som gifte sig med hans 11-åriga syster, papperslösa Rahil som är ett av Zains få positiva vuxenmöten.

I tillbakablickarna följer vi Zains hårda liv i Beirut där han och hans syskon gör sitt bästa för att dra in pengar till familjen genom att sälja fruktdryck på gatan, jobba extra i affärer, bära hem vatten till folk och annat. Hemma ligger pappan på soffan med en pyrande cigarett bredvid sig och sover och mamman försöker få in pengar genom att, med hjälp av barnen, smuggla in Tramadol i fängelset.

När Zains 11-åriga syster Shara gifts bort med en vuxen man för att familjen ska klara hyran får Zain nog och ger sig av. På rymmen lär han känna Rahil, en papperslös flykting som försöker överleva på diverse svartjobb och måste försöka hålla sin lilla son Yonas hemlig för att inte förlora honom.

Zain blir pojkens barnvakt men när Rahil försvinner rasar allt och bara drömmen om att köpa sig plats på en båt därifrån finns kvar ...

Berättelsen om Zain är så stark. Det är omöjligt att inte drabbas, att inte som vuxen skämmas för den värld som så många barn tvingas växa upp i.

Regissören Nadine Labaki förvaltar också denna historien på bästa möjliga sätt genom att så skickligt använda alla filmkonstens medel som viktiga byggstenar.

Varje skådespelarinsats, inte minst de fantastiska barnskådespelarna, är avgörande. Varje bildval, från panoramabilderna över Beiruts gytter av fattiga bostäder till närbilder inifrån skjulet där Rahil bor eller bilderna bakifrån på Zain och Yonas på ensam vandring i storstaden, är genomtänkta och viktiga.

Kapernaum belönades med juryns pris på filmfestivalen i Cannes och i söndags tävlade den mot mexikanska Roma, polska Cold war, japanska Shoplifters och Tyska Never look away om Oscar för bästa utländska film.

Det var tuff konkurrens, inte minst vad gäller Roma och Cold war, men ändå smått obegripligt att det inte blev vinst.

Det är länge sedan jag såg en film som naglade fast mig så hårt i biofåtöljen och som grävde sig så djupt in i mitt hjärta. Kapernaum har ett tydligt uppdrag när den tvingar oss att se världen ur det mest försvarslösas perspektiv och ska man bara se en enda film i år så är det denna.