Att skiljas från familjen gav livslånga sår

Idag mår Ragnar Westerholm ändå bra. Detta trots att hans liv bjudit på motstånd och tillvaron många gånger gått ner flera gånger än det gått upp.

Han trivs i sin tvårumslägenhet på Boställsgatan i Bjärnum, alldeles intill järnvägsstationen och gillar att titta på sport och att baka.

– Jag bakar allting själv, berättar han och tillägger att han alltid varit en riktig hemmapappa. Min mamma sa alltid att vi skulle lära oss hushållsarbete för det var ju inte säkert att någon ville ha oss.

Ragnar spricker upp i ett leende.

Att tvätta, stryka, städa och laga mat har inte varit ett dugg främmande för denna man, trots att han tillhör en generation där dessa sysslor oftast hamnade i kvinnornas knä.

Som vicevärd i huset han bor i, fungerar han lite som pappa för de andra lägenhetsinnehavarna. Det gör att han har kontakt med många människor.

– En äldre dam i huset gjorde till exempel vid inne i min lägenhet. Hon fixade gardiner och gjorde snyggt och brukade säga att hon var min storasyster. Tyvärr lever hon inte längre.

Ragnar tycker om att prata om sitt liv och om alla de tvära kast som fått honom att bli den han är. Att hålla inne med upplevelser och känslor ligger inte för honom.

Ragnar föddes på Pojo folkhögskola i Ekenäs i Finland 1940. Andra världskriget hade pågått några månader och mammor som skulle föda barn fick bo på folkhögskolan för att skyddas mot ryssarnas bomber.

Man kan säga att Ragnar hade en stor portion tur när han kom till världen. Folkhögskolan skulle evakueras eftersom man fått indikationer på att ryssarna skulle bomba byggnaden.

Ragnars mamma och ytterligare en kvinna var så långt gångna i graviditeten att de inte orkade lämna byggnaden. Då hände det osannolika. Ryssarna bombade mycket riktigt, men byggnaden klarade sig.

Det innebar att de båda kvinnorna inne på folkhögskolan överlevde. Lika bra gick det däremot inte för dem som lämnade byggnaden.

– Mina föräldrar var mycket religiösa, berättar Ragnar. Allt för religiösa för min smak.

Han berättar att båda föräldrarna var starkt engagerade i Frälsningsarmén. De möttes efter att det skilts åt från sina tidigare kärlekar.

– Min pappa blev övergiven och min mamma var förälskad i en man men fick absolut inte gifta sig förrän hon fyllt 25 år.

Båda blev ensamma och möttes i Frälsningsarmén.

Ragnar berättar att hans två äldre syskon var de barn i familjen som lämnade Finland först efter att kriget brutit ut.

– De skickades till Danmark. 1944 kom beskedet att det var sista chansen att skicka iväg sina barn från Finland.

Ragnar visar flera gulnade adresslappar varav den ena hängde om halsen honom.

Givetvis var det traumatiskt att slitas upp från sin familj och skickas ut i ovissheten.

– Ja, själen blir splittrad, konstaterar Ragnar. Faktum är att jag fortfarande inte har någon riktig ro i själen.

Men det var inte lättare att åter ryckas upp från sin nya miljö för att skickas tillbaka till Finland.

– Jag rymde tre gånger när jag jag var på väg till järnvägsstationen i Bjärnum för att skickas tillbaka, berättar han.

I Sverige hade Ragnar hunnit bo i Brösarp, Bjärnums skog och Bubbarp. Nu var det Hange i Finland som blev hans hem.

Ragnar hade svårt att rota sig på nytt i Finland och när han var 17 år fattade han beslutet att återvända till Sverige.

Han flyttade in hos sina fosterföräldrar som då bodde i Kävlinge. Från början kände han sig välkommen, men det var inte något som varade. Med tiden verkade fosterföräldrarna helt enkelt tröttna på honom.

Ragnar började att jobba på redskapsfabriken i Bjärnum. Där blev han kvar i flera år.

– Jag har en kompis som också kom från Finland och som bor i Linköping. Han blev direktör och jag blev arbetare.

Ibland är det slumpen som avgör hur det blir.

Men Ragnar berättar att de två alltid trivts med varandra och har kunnat umgås på lika villkor trots att det sociala livet skilt sig åt.

Idag är Ragnar gravt synskadad.

– En dag när jag kom hem från jobbet blev det mörkt, berättar han.

Det visade sig att han fått proppar i ögonen och nu började en ny kamp för att få ett jobb som fungerade tillsammans med synskadan.

– Först jobbade jag med andra synskadade på folkhögskolan i Glimåkra. Jag bakade, lagade mat och duschade gubbarna.

Därefter fick han jobb på Björklunda i Tyringe där han jobbade med psykiskt sjuka människor.

– Det var helt klart att jag skulle ha med människor att göra, konstaterar Ragnar.

Ragnar har två kraschade äktenskap bakom sig. Dessa äktenskap har resulterat i sammanlagt fyra barn.

I första äktenskapet fick han två döttrar och i det andra en son och en dotter.

Ragnar har även tre barnbarn och ett barnbarnsbarn.

– Jag har väldigt bra kontakt med tre av mina barn, berättar han men tillägger att han förlorat kontakten med en av döttrarna.

Det är en stor sorg, men hoppet om att han ska nå tillbaka till henne finns kvar.

Även om själen många gånger känns splittrad och att han har svårt att komma till ro känner han att han idag trots allt lever ett bra liv.

Lägenheten i Bjärnum har blivit hemma och ibland reser han och hälsar på sin lillebror i Ekenäs i Finland. Då hinner han även träffa sin storebror och tidigare också sin storasyster som idag inte lever längre.

Ibland tänker han på sin rotlöshet, sina kraschade äktenskap, sin synskada och dottern han förlorat kontakten med. Men istället för att gräva ner sig väljer han att prata om det.

– Det känns allt viktigare ju äldre jag blir.