En musikal som kommit för att stanna

Att stöpa om en talpjäs eller, som i det här fallet, en film till musikal är inget nytt påfund. Men sällan har väl resultatet blivit så lyckat som här. ”En alldeles särskild dag”, baserad på Ettore Scolas smått klassiska ”Una giornata particolare”, har länge funnits med på de bägge stadsteatercheferna Kajsa Giertz och Michael Bojesens gemensamma önskelista. Men nu har man alltså kommit till skott. Och det blev en rejäl fullträff!

Handlingen i pjäsen utspelar sig en majdag 1938 i Rom i det på den tiden fascistiska Italien, styrt med järnhand av den fanatiske diktatorn Benito Mussolini. Just denna dag har den italienska huvudstaden klätt sig till fest, eftersom Mussolinis vän och kollega från Tyskland, Adolf Hitler, kommer på besök. Alla som kan ger sig sålunda ut på gatorna för att jubla och delta i festligheterna. Undantagna, i ett av husen i staden, är dock den utarbetade hemmafrun Antonietta och den antifascistiske och avskedade radiomannen Gabriele. Den kuvade och undergivna Antonietta hinner helt enkelt inte vara med, eftersom hon har fullt upp med att serva och betjäna sin otrogne make Emanuele och sina fem barn. Att Gabriele varken kan eller vill delta i firandet beror på att han dels är homosexuell, en dödssynd i dåtidens Europa, och dels inte delar Mussolinis, och en stor del av det italienska folkets, politiska åskådning.

Av en tillfällighet stöter Antonietta och Gabriele samman denna ”alldeles särskilda dag”, och för första gången i sitt liv upplever Antonietta att hon blir sedd som den hon är. Och trots att de två på alla sätt är olika, känner de båda en värme och en medmänsklig samhörighet som får dem att för en stund glömma både vardagen och världen omkring sig.

Anki Albertsson är alldeles utsökt och absolut trovärdig som den kuschade Antonietta. Man känner för henne och tar henne till sitt hjärta från hennes första entré. Och Stefan Clarin, i rollen som den stackars Gabriele, vinner bit för bit. När han, en bit in i första akten, ska lära Antonietta att dansa rumba är han magnifik. Och när han sedan vacklar mellan upprymdhet och melankoli, lycka och bottenlös förtvivlan, övertygar han och blir högst trovärdig. Lägg härtill att både Albertsson och Clarin sjunger utmärkt och väl. Inte en stavelse slarvas bort efter vägen.

Att inte nämna Evamaria Björk, som gestaltar husets nyfikna portvaktsfru som ser och hör det mesta, och Tobias Borvin, som spelar Antoniettas högst osympatiske och bortskämde make, vore grymt orättvist. Björks frodiga utspel, med en skönt humoristisk underton, bidrar i hög grad till pjäsens positiva helhetsintryck och om Borvins prestation kan bara sägas: han är avskyvärd! Precis som han ska vara alltså.

En väsentlig ingrediens i en musikal är förstås musiken. Här har P O Nilsson, som även finns på scenen som kapellmästare, visat att han är en musikalkompositör av mycket hög klass. Som sig bör har några av de trallvänliga melodierna fått en lätt italiensk touch, medan andra blivit så tyska att man kan tro att de är hämtade från Bayern. Ytterst begåvat! Smått genial är också Karin Linds lika smarta som enkla scenografi. Liksom Annika Kofoeds känsliga och ytterst konsekventa regi.

”En alldeles särskild dag” är en musikal som har kommit för att stanna!