Han kallade sig ”låthittepåare” med rätta. Foto: Arkiv

Låthittepåaren Bert Månson är död

Två mörka ögon, Ingmar Nordströms, Sanna Nielsen, Människan och skapelsen. Allt var han en del av – hässleholmaren och bjärnumsbon Bert Månson. Nu gör han musik med himlens band.

Bert Månson avled nyligen efter en tids sjukdom, 77 år gammal.
Han lever kvar i sin musik och i mångas minnen. Antalet låtar som Bert ligger bakom kan räknas i hundratal, varav flera blivit stora hits.

Han föddes i Lund 1941 och bodde i Trelleborg men blev sedan smålänning.
I 20 år var han med i Ingmar Nordströms orkester, huvudsakligen som basist och låtskrivare.
Tillsammans med Cornelis Vreeswijk, Östen Warnerbring och Ernst Hugo Järegård hade orkestern i början av 1970-talet en krogshow på Hamburger Börs i Stockholm med namnet Lyckohjulet eller var ska jag hänga min hatt i natt, en show som tv spelade in.
1973 deltog han med Ingmar Nordströms orkester även i Hasse & Tages uppsättning Glaset i örat på Berns salonger i Stockholm.

1987 kände han att han ville göra något annat än att kuska land och rike runt och gav skrivandet mer tid – men hann också spela med i Thorleifs under en tid.
Bert slog sig ner i Bjärnum. Sommartid satt han hemma i villan och komponerade framför keyboarden och flygeln, medan vinterhalvåret spenderades i San Diego, Kalifornien. Där satt han gärna på ett litet kafé utmed strandpromenaden och jobbade med sina låtar.
Detta var bakgrunden till San Diego som kom att sjungas in av Grönwalls.

När Bert Månson 2004 intervjuades av Norra Skåne hade han skapat cirka 300 låtar. En av dem var Två mörka ögon, som spelades in av Sven-Ingvars och låg 72 veckor på Svensktoppen.
Och när den då tioåriga Sanna Nielsen blivit inbjuden av programledaren Ragnar Dahlberg att sjunga i tv var det Bert Månson som fick skriva hennes första låt. Den hette Till en fågel och innebar hennes första svensktoppssuccé. Under många år fungerade Bert som Sannas manager och låtskrivare.
Sanna återkom senare som solist i kyrkoproduktionen Människan och skapelsen. Bert Månson hade här tillsammans med Växjöbiskopen Jan Arvid Hellström producerat något för denna tid unikt och nyskapande.
”Både kyrkomusiken och dansbandsmusiken är sprungen ur den svenska folksjälen” menade Bert.
Premiären ägde rum i Växjö domkyrka 1993, med Lena Eriksson som sångsolist och mässan hölls sedan i flera kyrkor.

Efter tiden i Bjärnum bodde Bert många år i Hässleholm. Så sent som 2015 förärades han med Sveriges musikskapares SKAP-stipendium. Året därpå skrev han låten Här och nu till Christer Sjögren.
– Ända in i det sista ville han skapa nya låtar och det gjorde han, berättar sonen Björn Hörbäck.
– Vi pratade om hans guldskivor men han sa bara att det där var över, han ville inte luta sig tillbaka på gamla minnen. Han tittade aldrig bakåt, han såg alltid framåt.
Nu, tror han, sitter han nog med i ett av alla de fantastiska band som bör finnas i himmelen och sprider vacker musik. Kanske är det som Bert skrev i texten till Sista dansen med Black Jack, i filmen med samma namn:
”När toner klingat ut, när röster tystnat, får stillheten en egen melodi. // Jag vet att någonstans där vindar bor, där dansar man med vindarna i kvällens sista dans.”
– Han var en konstnär, det råder ingen tvekan om saken, säger Björn Hörbäck.

Bert Månson sörjs närmast av sina fyra barn med familjer.
Begravningen kommer att ske i kretsen av de närmaste.