Konstnärlig forskning i en lyrisk form

Poeten och forskaren Hanna Hallgrens nya bok Vinterresan ser ut som en diktsamling, men är ett resultat av konstnärlig forskning, gestaltad i lyrisk form. Vinterresan tar sin utgångspunkt i ett uppförande av Elfriede Jelineks läsdrama Winterreise på Teater Galeasen i Stockholm.

Språket, det ”ömsom frusna, ömsom överhettade” gav Hallgren impulsen att på egen hand arbeta vidare med Jelineks text. Efterhand vävdes även andra konstformer in i Hallgrens egna Vinterresa: Wilhelm Müllers diktcykel med samma namn och Schuberts tonsättning av densamma.

Tematiskt rör sig denna vackra och sensuella text runt en mor och en dotter och deras nära relation. Modern verkar ligga för döden, eller åtminstone vara allvarligt sjuk. Dottern sköter henne och omsorgen virvlar upp gemensamma ord och minnen:

”För skeden in i hennes mun – en orm med heta hugg som bränt / i lugnet efter febern – och fatta hennes hand genom gräset. Den / magra jakten. I lårhögt gräs bjuder hon sin egen sätesbjudning.”

Hallgren vill hylla hemmadottern, en figur som enligt henne alltför sällan har fått tillräckligt utrymme i litteraturen. Det fungerar. Jag läser och påminns plötsligt om alla de hemmadöttrar jag sett på film och läst om i böcker. De finns ju överallt! Jag tänker på Liv Ullmans roll i Ingemar Bergmans Höstsonaten, Alberte i Cora Sandels Alberte och Jakob, Jelineks Pianolärarinnan och alla de andra döttrar vars starka band till sina mödrar har skildrats antingen med avsky och fasa, eller som hos Hallgren, med kärlek och omsorg.

Hallgren skriver i sitt efterord att den teaterform som hon uppskattar mest är den språkbaserade dramatiken. Jag tror att hon avser en dramatik som inte i första hand drivs av ett berättande, utan som fungerar mer som poesi. Hallgren beskriver Vinterresan som ett försök att närma sig den lyriska dramatiken. Vinterresan är, som Hallgren skriver, ”en kortpjäs i avsaknad av spelbarhet, men besittande lyrisk talbarhet”.

I min läsning av Vinterresan framträder ett scenrum. Röster tar form och gestalt i moderns och dotterns kroppar. Jag kan se framför mig det mjölkaktigt vita som nämns i texten och jag ser skedar och nattlinnen. Om det är rester av den ursprungliga uppsättningen av Jelineks dramatiska text kan jag inte avgöra, men jag tycker mig se just den spelbarhet som Hallgren menar att hennes text saknar.