Stillbild ur Öppna min glänta, 2000. Foto: Britte Montigny
Stillbild ur Ever Is All Over, 1997
Yogurt on Skin – Velvet on TV, 1994
4th Floor to Mildness, 2016. Installationsfoto
Detalj ur Rists “Vardagsrum” med fondtapeten Omvänt ögonlock från 2019

Louisianas alldeles egna Villa Villekulla

Konst/recension

KONST
Louisiana: Pippilotti Rist – Öppna min glänta
Till och med 23 juni

Med sin nyöppnade soloutställning på Louisiana – den första i Skandinavien – befäster den schweiziska konstnären Pippilotti Rist sin ställning som en av videokonstens absolut främsta företrädare.

Egentligen tycker jag inte om videokonst. Jag upplever den som pretentiös i långt högre grad än någon annan konstart då den av betraktaren kräver något som de flesta uppfattar som en bristvara, nämligen tid. Men Pippilotti Rists verk hör till de sällsynta undantagen som bekräftar regeln. De trollbinder och de får tiden att stanna. De är oförutsägbara och gränsöverskridande.
Namnet Pippilotti har konstnären lånat av Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Med sin totala brist på respekt för gränser, sin oräddhet, nyfikenhet och experimentlusta är konstnären otvivelaktigt hennes alter ego.
Med videoinstallationernas hjälp har Pippilotti Rist dessutom förvandlat Louisiana till sitt eget Villa Villekulla, en bostad fylld av överraskningar.

Upptakten till utställningen möter man redan i den långa korridor som leder in i norra flygeln. Den är tapetserad med ett collage av bilder som illustrerar datateknikens skenande utveckling, en utveckling som snärjer lika mycket som den skapar nya möjligheter. Mot slutet av korridoren öppnar sig ett ”fönster” i väggen – videoverket Open my glade/Öppna min glänta från år 2000. I något som kan tolkas som ett desperat rop på hjälp, på befrielse, trycker konstnären sitt ansikte mot glasrutan. Hon deformeras men ut kommer hon inte. På golvet strax nedanför projiceras den inre vägen mellan kroppens två öppningar – en resa som får sin förlängning i resten av utställningen där besökarnas kastas rakt in i Pippilotti Rists bildflödande och ofta ut- och invända universum.

Utställningen är sinnrikt uppbyggd som en kombination av små och stora rum, ömsom slutna och avskärmade, ömsom öppna. Ingen kronologi finns, bara ett flöde av rörliga bilder som ibland är begränsade av traditionella filmdukar och monitorer. Som ibland flödar fritt över väggar, golv, tak och möbler, ibland tittar fram ur en snäcka eller en handväska och ibland projiceras på såväl kroppsdelar som målningar.
Till formatet tämligen konventionell, möter som ett av de första verken den vinklade projektionen Ever Is Over All från 1997.
I slow motion dansar en flicka fram längs en trottoar. I förbifarten kraschar hon bilrutor med en blomma. En polis kommer i kapp, går förbi och hälsar vänligt. På den vinklade väggen finns ett landskap med en äng där blommorna växer.
Likt så många andra av Pippilotti Rists videoinstallationer har den inspirerat till musikvideos. Och den berör som (musik)videos ska beröra. Vad vill den säga? Att man kommer lika långt med en blomma som med en slägga? Att ingen ser, att ingen vill se förkrossande våld när det är förklätt till blommor och leenden?

Hav och vatten är ett viktigt tema i Pippilotti Rists videokonst. Ett huvudverk är Sip my ocean från 1994/96, en tvåkanals- audio- och videoinstallation som spelades in i Röda havet. På Louisiana har den fått sällskap med fyrakanals-audio- och videoinstallationen 4th floor to mildness (2016) – undervattensfilmad i floden Rhen vars trolska färg-, form- och rörelsemönster projiceras i taket med text och musik av Anja Plaschg. Bekväma enkel- och dubbelsängar med sköna kuddar står till besökarnas förfogande.

Via två färgskimrande Pixelskogar (skapade av LED-ljus och en slags kristaller) når utställningen nordflygelns övre sal. Här får man se salen ”ombyggd” till ett gigantiskt vardagsrum tapetserad med en tapet som lånat sitt mönster från insidan av ett ögonlock, och som är inrett med möbler och objekt som samtliga är variationer på enkanals-videoinstallationer med och utan ljud.
Videokonst som den aldrig tidigare skådats – i varje fall inte av mig. Jag är förtrollad lika mycket av tekniken som av resultatet som här och där tangerar ren kitsch – men det må vara Rist förlåtet!
En förlängning återfinns i parken där vita återvinningsunderkläder hänger på tork i LED-ljusledningar till glädje också för Louisianas unga besökare!

KONST
Louisiana: Pippilotti Rist – Öppna min glänta
Till och med 23 juni