Tankeväckande och nyskapande Granérvärld på scen

När serieskaparen och satirikern Sara Granér nu med ”En idiot ibland oss” flyttar över sin tecknade värld till en teaterscen blir upplevelsen annorlunda även om den mörka humorn och figurerna känns igen från serierutorna.

Skillnaden ligger inte bara i den konkreta, materiella, tredimensionella närvaron utan har också med tid att göra. En tecknad serie konsumeras relativt snabbt. Här får vi tillbringa en och en halv timme under stark koncentration i den mörka skrattspegelvärld som Granér har skapat.

Sara Granér svarar själv för såväl manus som regiarbete. Dessutom medverkar hon också som uppläsare och dockspelare tillsammans med Annie Eliasson. Petter Herbertssons musik växlar mellan lätt melankolisk tivolimusik och hotfulla och dova klanger.

På Malmö dockteaters vridscen har en rad scenrum skapats, allt från ett kök, till ett stycke natur, stadslandskap, fängelse och domstol. Här rör sig robotliknande figurer, lika kantiga som Svampbob Fyrkant. Och flera av dem lika gula dessutom.

Huvudpersonen är namnlös, och kanske kan detta ”dockskådespel” ses som ett slags uppdaterad och för dagens samhälle anpassad variant av det klassiska allegoriska dramat Spelet om envar. Men därtill med en rejält skruvad absurd twist.

Huvudpersonen har inga särskilt framträdande egenskaper men kan i princip vara vem som helst av oss.

Inledningsvis mässar Granér fram en lång katalog över alla normala företeelser i ett fungerande samhälle. Det är en text som ligger nära lyriken, kunde vara en dikt.

Men så bryts normaliteten av att huvudpersonen, en dag hittar ett hundhuvud i sitt kök. Ett stort hundhuvud. Det gamla talesättet har blivit konkret och situationen är lika bisarr som när Kafka i ”Förvandlingen” lät Gregor Samsa förvandlas till en insekt.

Överhuvudtaget tänker jag åtskilligt på Kafka när huvudpersonen ställs inför olika myndigheter och instanser under sina desperata försök att få slippa ”bära hundhuvudet”.

Vad det ytterst handlar om är vem det är som ska skämmas över sakernas tillstånd i dagens värld. Den enskilde? Någon särskild grupp? Är det vi alla? Är det kanske något grundläggande fel på själva samhällssystemet? Frågorna infinner sig.

Samtidigt är det uppenbart att Sara Granér har ett ärende här. Hon gestaltar inte bara ett sönderfallande samhälle och en klimatkrisande värld där ingen tar det egentliga ansvaret utan också hur allt görs till en fråga om valmöjligheter på individnivå.

Det är en tankeväckande föreställning av det verkligt nyskapande slaget. Den lockar till skratt, men har också en djupt allvarlig dimension. Det är satir av bästa märke.