50 kilo mindre fackpamp
Fackföreningen Pappers vice ordförande Mikael Lilja berättar i tidningen Dagens Arbete intressant om sin viktnergång på 50 kilo efter en operation för att reducera magsäcken.
Han träffade valet att operera sig av hälsoskäl, efter att en god vän drabbats av cancer, och Lilja började fundera på nackdelarna med att vara kraftig i medelåldern. En läkare berättade att han hade genetiskt dåliga förutsättningar för att gå ner i vikt för egen maskin och hade mycket övervikt i släkten. Träning hjälpte inte.
Det är inte huvudspåret i intervjun, men Mikael Lilja konstaterar att han behandlas annorlunda efter operationen. Han säger att han bemöts varmare och med större uppskattning än förut. Efter viktnedgången har han insett hur ofta han tidigare bemöttes nedlåtande, till exempel när han som överviktig klev in på en restaurang eller in i en tågkupé. Vissa upplevelser är svåra att sätta sig in i om man inte själv har haft dem, som att folk har skämtat om graviditet och klappat honom på magen. Det förefaller som ett stort integritetsövertramp som är svårt att tänka sig att en normalt socialt begåvad person skulle begå. Men kanske stämmer det som Lilja säger: vissa saker blir OK om det handlar om en ”tjockis”.
”Många ser på tjocka som lite lata, lite puckade, lite dekadenta,” konstaterar han och menar att ett av problemen är att folk tror att det är lättare att göra sig av med övervikt än det är. Lilja säger att inte har blivit upprörd över den typen av beteende, eftersom han är en person som aldrig låtit sig tryckas ner. Det är lätt att förställa sig att den som är mindre trygg i sig själv har svårare att värja sig mot den typen av fördomar och övertramp.
Lilja säger att han valde att operera sig av hälsoskäl, inte av estetiska skäl. Men folk dömer mycket efter ytan och att det kan som vi ser spela roll med faktorer som hur mycket du väger.
Mikael Lilja menar att han aldrig hade klarat att äta så lite som krävs för att gå ner så mycket utan operationen. Det kan vara lätt att glömma bort: för en överviktig person är alternativet kanske att alltid vara hungrig.
”Fettaktivism” och allmän kroppspositivitet har börjat ta större utrymme, särskilt i sociala medier. Det behövs, som en motvikt till alla elaka kommentarer och hat som riktas mot personer som avviker från utseendenormen. Ofta är det kvinnor som för den diskussionen.
Det är mer sällan man ser personer som Mikael Lilja prata kroppsupplevelse och självbild: en medelålders ”fackpamp”. Det är välkommet att han gör det: både för att andra män i hans ålder kanske funderar på om de själva känner sig friska, eller om det finns livsstilsförändringar som de skulle vilja göra, som Liljas långa promenader till tågstationen på morgonen, som hjälper honom att hålla vikten. Lilja påpekar att många industriarbetare har just de här problemen, på grund skiftarbete eller bilden av vad som är ”mat för en riktig karl.”
Men också så vi kan reflektera över hur utseendet medvetet eller undervetet kan avgöra hur vänliga vi är mot våra medmänniskor. Så borde det inte vara.
