Offren för IS måste också få komma hem

I en kommentar på sajten trust.org, som drivs av Thomson Reuters-stiftelsen, skriver IS-överlevaren och Nobelpristagaren Nadia Murad om hur det känns att följa debatten om IS-anhängares återfärd till väst efter att ”kalifatet” fallit. Murad vädrar sin förtvivlan över att man fokuserar på gärningsmännen och till synes har glömt offren. Hennes eget folk yazidierna och andra offer för IS härjningar som trots allt överlevt existerar under mycket svåra förhållanden och skulle behöva omvärldens fokus på sig för att helt enkelt ha möjlighet att överleva.

Istället har vi fokuserat på att låta anhöriga till IS-anslutna, eller de anslutna själva, berätta om längtan tillbaka till en bekvämare liv i väst och krav på en ”andra chans”. Det är begriplig att det blir outhärdligt för den som sett sin familj slaktas och hållits som slav att man inte fokuserar på att hjälpa offren när IS äntligen har fallit.

Det diskuteras om IS-anslutna ska få ”komma hem”, även om man kan argumentera för att den som lämnar ett land och bränner sitt pass nog aldrig sett det landet som sitt hem och förmodligen inte lär göra det efter ett antal år i tjänst hos en terrorsekt. Det finns juridiska skäl för att låta dem återvända, absolut.

Deras offer har kanske inte lyxen med ett extra västerländskt medborgarskap. De måste ändå kunna få återvända, om inte till något extra ”hemland”, så i alla fall till ett rimligt liv, utan kyla, hunger och svält, som de får stå ut med nu. Dem som hade råd att kasta bomber på IS har förmodligen råd att hjälpa offren hem. De som inte vill se invandring till Europa brukar hänvisa till att man ska hjälpa på plats. I det här fallet är det precis vad som bör göras: hjälpa dem som fått sina liv förstörda av IS på plats, så de kan få komma hem.

Diskussionen kring huruvida IS-anslutna ska ses som offer eller förövare har överröstat de riktiga offren – de som gjorts hemlösa, skadats eller fått se sin familj dödas.