Vacker och stilfull skräck i repris

Film/recension

Det är i år 30 år sedan den första filmatiseringen av skräckförfattaren Stephen Kings Jurtjyrkogården såg dagens ljus. Nu tycker man att det är läge för en nyinspelning. Vad gäller de många filmatiseringarna som gjorts av Kings böcker var inte allt som glimmade guld, en del gick helt förlorat mellan ord och bild, men just Jurtjyrkogården tillhör de som fungerade. Jag minns att jag gjorde tummen upp. Nu gör jag det även för nyinspelningen som till och med lyfter ett snäpp.

Att ta upp det allmängiltiga problemet kring hur man skall hantera dödens realitet när ett barn frågar är värt en eloge och de bägge regissörerna Kevin Kölsch och Dennis Widmyer hanterar med den äran.

Familjen Creed flyttar från Boston ut i vildmarken för att pappa Louis (Jason Clarke), läkare till yrket, vill ägna sig mer åt familjen. I skogen bakom huset visar grannen (en mysigt grånad John Lithgow) en gammal djurkyrkogård där märkliga saker av zombiekaraktär lär sätta det mänskliga förståndet ur spel.

När familjens döda katt återuppstår och dottern omkommer i en bilolycka väcker Louis till liv okontrollerbara krafter som hustrun Rachel och den lille sonen blir ofrivilliga offer för.

Givetvis finns de obligatoriska effekterna här men också funderingar över livet och framför allt över vad som händer efter det. Laurie Roses foto är vackert och stilfullt och tempot aldrig forcerat för att packa in så många effekter som möjligt. Jurtjyrkogården blir bingo för King andra gången också med andra ord.