Camilla Läckberg ghar skrivit sin första fristående bok, En bur av guld. Foto: Magnus Ragnvid
Brittiska Eva Dolans första fristående thriller har titeln Till det bittra slutet. Foto: Mark vessey
Clare Mackintosh är aktuell med sin tredje thriller, Låt mig vara. Foto: Smartphotography.co.uk

Påskekrim med hämnd och aktivism

Deckarspalten Påsk och deckare hör ihop. Det tycker i alla fall norrmännen vars tradition med påskekrim går tillbaka till 1920-talet. I Sverige är den här traditionen inte alls lika stark men varför inte passar på att fira de kommande påskdagarna med en utökad deckarspalt. Glad påsk!

För första gången sedan debuten med Isprinsessan (2003) har Camilla Läckberg lämnat mordtäta Fjällbacka och Erica Falck och Patrik Hedström nästan helt och hållet bakom sig.
I nya, helt fristående, spänningsromanen En gyllene bur (Forum) befinner vi oss i stället i Stockholms riktiga jetset- och finansvärld. Huvudpersonen Faye är hemmafru med shopping, dottern och maken Franks välmående som enda sysselsättning. Genom tillbakablickar får vi dock veta att hon kommer från Fjällbacka (!) och en minst sagt trasig uppväxtsituation där, att hon lämnade allt bakom sig för Stockholm och framgångsrika studier på Handels och i högsta grad var delaktig när Frank och hans affärspartner Henrik startade sitt succéföretag Compare. Nu håller hon sig i bakgrunden och väntar på en förändring, på att Frank ska få lite mindre att göra och få tid för deras relation igen. När förändringen väl kommer blir den dock inte alls vad Faye hoppats på.
En gyllene bur är en underhållande bladvändare som tar sikte på riktigt rafflande hämnddramatik. Och även om Läckberg i de senaste Fjällbackadeckarna, Lejontämjaren (2014) och Häxan (2018), har tagit ut svängarna mer vad gäller både skräck och otäckhetsnivån så är det här ytterligare något annat.
Under den eleganta ytan i En bur av guld bubblar nämligen en helig ilska över patriarkala system och över män som använder sin fysiska överlägsenhet som maktinstrument. Visst är karaktärsskildringarna fortfarande väl grunda hos Läckberg och anpassade efter bokens syfte snarare än att de har ett eget liv. Intrigen följer också väl förutsägbara spår där inte ens det som nog är tänkt som en riktig överraskning är det. Men jag gillar det ändå. Ilskan är äkta, spänningen bra och även om intrigen inte överraskar så visar Läckberg att hon som författare fortfarande kan göra det.

Efter fyra lysande kriminalromaner om hatbrottsenheten i Peterborough presenterar också brittiska Eva Dolan sin första fristående spänningsroman. I Till det bittra slutet (Modernista) befinner vi oss långt från Läckbergs lyx. I centrum för handlingen står två kvinnor, Ella och Molly i betydligt mer slitna Londonmiljöer. Molly är i 60-årsåldern och lite av en hardcore politisk aktivist som bland annat varit med vid Greenham Common i yngre dagar och fortsatt engagera sig politiskt sedan dess. Ella skulle i ålder kunna vara Mollys dotter och är en stjärna på uppgång i aktivistkretsar.
För tillfället är hon och Molly djupt engagerade mot gentrifieringen av London, mot byggherrar som lyxrenoverar och river gammalt och bygger nytt och kastar ut gamla hyresgäster.
Under en festkväll när Ella lanserar en bok som både ska beskriva kampen mot gentrifieringen och dra in pengar till den samma händer något fruktansvärt. Ella kallar Molly till en lägenhet där hon befinner sig med en man som hon säger sig ha dödat i självförsvar. Tillsammans gömmer de liket.
Till det bittra slutet följer sedan händelserna i nutid – vad Ella och Mollys handling får för konsekvenser – samtidigt som den på ett fascinerande baklängessätt berättar historien om Ella.
Det här är spännande, smart, välskrivet och också en fantastiskt bra skildring av nutida London ur det kapitalsvagas perspektiv, av politisk aktivism och av en grupp människor som engagerar sig av olika orsaker och med väldigt olika bakgrund. Jag är som sagt väldigt förtjust i Dolans serie om Peterborough som i all stillsamhet också kombinerar välkonstruerad spänning med starka samhällsskildringar. I Till det bittra slutet lyckas hon ändå höja ribban ytterligare och det är utan tvekan Dolans bästa bok hittills. Vilket definitivt säger mycket.

Riktigt lika bra lyckas inte brittiska expolisen och författaren Clare Mackintosh i sin tredje psykologiska thriller Låt mig vara (Lind & co). Clare Mackintosh är skicklig på att skapa den där typiska Gone Girl-intrigen där alla förutsättningar för berättelsen plötsligt vänds upp och ner en bit in i handlingen. Lite mindre bra är hon på övertygande karaktärer och resultatet är att hennes två tidigare böcker, debuten Jag lät dig gå (2016) och Jag ser dig (2017) båda är underhållande bladvändare för stunden men inga böcker som ger bestående intryck.
Det samma gäller för nya Låt mig vara där Anna sörjer sina föräldrar som bägge tagit livet av sig på samma sätt – pappan först och mamman en tid senare. Samtidigt är Anna nybliven mamma och när ettårsdagen av mammans självmord kommer gör saknaden att hon börjar gräva mer i vad det egentligen var som hände eftersom hon inte är övertygad om att det handlar om självmord. Någon verkar inte uppskatta hennes grävande och Anna utsätts för hot samtidigt som ingen av hennes närmaste tror på hennes teorier om föräldrarnas död.
I Låt mig vara har Clare Mackintosh nästan slagit knut på sig själv för att överraska läsarna och resultatet blir tyvärr det motsatta – det är väl lätt att ana mycket av intrigens utveckling i förhand. Dessutom är den så sanslöst skruvad att man tappar engagemanget.
Det enda som egentligen är bra med den här historien är Anna själv som faktiskt genomgår en intressant utveckling. Men det räcker inte för att rädda en högst medioker thriller.