Bondförnuft för gott ledarskap
Den som växer upp på en bondgård får redan som barn vara med i arbetet, efter förmåga. Det vet jag av egen erfarenhet, och det vet också författarna till boken ”ledarskap med bondförnuft”, Bengt och Elisabeth Falemo (Ekerlids förlag), som båda är uppvuxna på bondgårdar. (För transparens – jag känner båda sedan ungdomsåren.)
Det finns många ord med negativ laddning som anspelar på bönder, som bondlurk, bondfångare och bondtur. I storstadspressen och i många tv-program är det detta perspektiv som är dominerande.
Makarna Falemo vill hellre föra fram begreppet bondförnuft som ett positivt laddat begrepp och teorin att en uppväxt på landsbygden ger goda förutsättningar för ledarskap.
Författarna har intervjuat tio kända ledare, med Rune Andersson, känd företagsledare bland annat i Trelleborg AB, som 75-årig nestor och Pernilla Lundqvist, Nordenchef för konsultföretaget EY, som den yngsta (inte fyllda 40), i syfte att försöka utröna om den gemensamma faktorn att de är uppvuxna på lantbruk ger speciella kunskaper och erfarenheter som varit betydelsefullt för deras ledarskap.
De tio intervjuade är eller har varit ledare i privat som offentlig sektor. De är direktörer och generaldirektörer, en var landshövding och flera har erfarenhet från politik och organisationsliv.
Det som förenar dem (oss) som vuxit upp på ett lantbruk är det tidiga ansvarstagandet. Det tillsammans med att alltid göra sitt bästa betonas av många av de intervjuade. Flera pekar också på att det är viktigt att göra färdigt sina sysslor utan att snegla på klockan.
Ärlighet, att kunna lita på varandra, framhålls som centralt liksom att ha respekt för andra människor. Ödmjukhet och framgång går hand i hand, enligt flera. ”Ju mer makt man har, desto mer ödmjuk måste man vara”, förklarar Peder Larsson, som bland annat varit vd för Ica Sverige och Hemtex.
Man ska inte tro att man är märkvärdig för att man nått framgång, är en uppfattning som generaldirektören Ingrid Petersson, född i Småland på 1950-talet som flera av de intervjuade, påminner om att hennes mamma brukade säga. Detsamma brukade Elisabeth Nilssons mamma säga. Nilsson var den första högre chefen inom stålindustrin och blev vd för Jernkontoret och senare landshövding.
De intervjuade har likartade erfarenheter från uppväxten och ungdomen och har ganska likartad syn på ledarskap. Långsiktigheten är grunden för jord- och skogsbruk, och det har de flesta tagit med sig till sin yrkesverksamhet på ett naturligt sätt.
Kanske är också respekten för det praktiska, operativa arbetet och inriktningen att anpassa verksamheterna efter omständigheterna något som präglats i barndomen.
Annars kan man nog säga att ledarskapet som präglas av den lantliga bakgrunden liknar det ledarskap som behövs mer allmänt. Bondförnuft ger utan tvekan goda förutsättningar men är kanske inte den avgörande faktorn för ett gott ledarskap.
Men visst ger intervjuerna intressanta perspektiv, och de råd som sammanfattas i slutet av boken kan många ledare ha nytta av att följa.
