Nedskärningar är inte samma som besparingar

Att skära i skolan är inte att spara pengar. Det blir alltid dyrare i andra änden när lärarna inte fått tillräckligt med tid med barnen, och eleverna inte fått tillräckligt med kunskaper för att kunna växa upp och ta makten över sina liv.
Riksdagen beslöt förra året, på förslag från Miljöpartiet och i enighet mellan alla partier, att skolchefen i varje kommun skulle få ett tydligt statligt uppdrag.
Detta innebär att om han eller hon ser att verksamheten planeras på ett sätt som gör att det blir omöjligt för rektorer och lärare att följa skollagen, till exempel att ge eleverna det stöd de har rätt till – så är skolchefen lagligt bunden att säga ifrån.
Av vad kommunalråden från M och SD har sagt efter att chefen för utbildningsförvaltningen i Hässleholm fick gå, så har hon tagit precis det ansvar lagen ger henne.
När en utbildningschef säger att budgeten gör det omöjligt att följa skollagen, då är det budgeten som ska ifrågasättas – inte chefen. Ekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog har räknat ut att samhällskostnaden för en enda ung person som inte får med sig det den behöver från skolan är 10 till 15 miljoner. Hela den ekonomiska frågeställningen i varje kommun borde alltså vara: hur ser vi till att så få personer som möjligt i kommunen hamnar i den situationen?

Vilka verksamheter och personer är viktigast för att tidigt fånga upp unga som behöver extra stöd? Så sparar man pengar, inte genom att jaga nedskärningar som styret i Hässleholms kommun nu gör.
Grundläggande i Miljöpartiets politik är långsiktighet. Det vi gör idag avgör vilket samhälle vi är i morgon. Därifrån kommer vårt engagemang för miljön, och samma engagemang har vi för skolan. Mindre barngrupper i förskolan så barnen blir sedda. Fler speciallärare och läsa-skriva-räkna-garanti i lågstadiet. Fler vuxna i skolan som avlastar lärarna.

En stark kulturskola som stärker elevernas lust för skolan och kan hjälpa lärandet i många ämnen. Det har vi prioriterat. Och just det riskerar nedskärningarna nu att slå emot.
Skolan avgör inte ensamt en ung människas framtid. Att alla föräldrar som kan tar ansvar för uppfostran, läser med sina barn och lyssnar till sina barn är helt avgörande. Idrott och ett levande föreningsliv kan vara helt avgörande för att nå alla barn, även den som har föräldrar som för stunden inte räcker till.
Bibliotek kan betyda mycket för läsningen. Men skolan har alltid en särställning.
Här når man kunskaperna, eller känner att man inte når till. Här grundläggs framtiden och självkänslan.
Restalliansen och SD talar mellan skål och vägg om att det kanske blir skattehöjning någon gång i framtiden. Men vad är det för mening att först skära ner och slå ut, och sedan försöka återbygga?

Det är bättre att stämma i bäcken än i ån. Krävs det att skatten höjs för att satsa på skolan, inklusive förskola och kulturskola, så måste vi vara öppna för en skattehöjning nu. Staten kommer att fortsätta skjuta till pengar till skolan, men motkravet är att kommunerna inte gör stora egna nedskärningar i skolan.
På sikt vet vi att det blir dyrare om vi inte satsar nu. Det är alltid dyrare att försöka laga trasiga vuxna än att bygga hela barn, som en förskollärare uttryckte det. Därför borde styret tänka om och stoppa nedskärningarna i skolan.

Dagens fråga

Brukar du spela kort?

Loading ... Loading ...