Annons

Vårt öde att bygga katedraler

Opinion Många har uttryckt förtvivlan över branden i Notre Dame de Paris som utbröt på måndagskvällen och förstörelsen den lämnade efter sig.
Opinion • Publicerad 17 april 2019 • Uppdaterad 24 november 2021

Många har uttryckt förtvivlan över branden i Notre Dame de Paris som utbröt på måndagskvällen och förstörelsen den lämnade efter sig. Att se den höga spiran falla var dramatiskt på det sätt som det blir när man inser att man historien tagit en annan riktning. Kyrkan gick från ett turistmål och kulturminnesmärke till renoveringsobjekt och en politisk huvudvärk.

Vårt förhållande till historisk arkitektur är av naturen känslosamt. Att läsa historia är spännande, men det lägger till en dimension att stå i en 950 år gammal kyrka och fundera över hur människorna som byggde den tänkte och levde, eller stå mitt i Colosseum och försöka sätta sig in i hur det var att som gladiator vänta i kulisserna på sin match. Känslan av förundran att stå där så många stått före en själv och tanken att vi har något gemensamt med våra förfäder när vi kan njuta av samma skönhet är speciell.

Annons

Man kan bara föreställa sig hur människor på medeltiden såg på Notre Dame. Inte alla kunde läsa och få kunde tillägna sig den matematik som krävdes för att räkna ut hållfastheten på ett stentak till en medeltida katedral. Men att människans hjärna var förmögen till den sortens beräkningar långt innan vi hade fungerande inomhustoaletter eller visste att det var bra för hälsan att tvätta händerna upphör aldrig att fascinera. Det måste med rätta ha framstått som ett underverk.

Förmodligen var medeltidsmänniskan mer medveten om kostnaden för ett sådant bygge: det mänskliga lidandet i att bygga katedraler i en livsfarlig arbetsmiljö och att man lade pengar på kyrklig grannlåt istället för att mata de hungriga. För den moderna människan återstår bara miraklet att en apa kan stapla sten ända upp i himlavalet.

Dick Harrison påpekar i en krönika i Svenska Dagbladet att man hade ett mer osentimentalt förhållande till arkitektur när Notre Dame byggdes: kyrkan som redan stod på platsen där biskop Maurice de Sully ville bygga katedral revs utan prut. Många modifikationer och moderniseringar har skett i Notre Dame under seklerna. Det är inte förrän i modern tid som vi aktat oss för att sätta vår egen prägel.

Det är också därför det fungerar att förstöra minnesmärken och arkitektur. Man förstör inte bara en staty eller en kyrka, utan tar över ägarskapet över den i folks medvetanden. När talibanerna slog sönder de stora Buddhastatyerna i Afghanistan visste de vad de gjorde. Att radera en symbol för människans kreativitet och historia kan vara mer effektivt än att mörda. På det sättet skriver man om historien. Det är därför det välbekanta argumentet att man borde oroa sig för att människor kommer till skada snarare än för fornlämningar inte fungerar. De är på gott och ont mycket viktiga.

Emmanuel Macron gick snabbt ut och lovande att restaurera kyrkan. Det lär kosta astronomiska summor men måste ske om han vill ha någon politisk karriär kvar. Han sade att återställningen av Notre Dame var landets ”öde”. Han har rätt: det är människans öde att se sig speglad i den konst och arkitektur som står kvar långt efter vi själva lämnat jorden.

Martina JarminderSkicka e-post
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons