Författaren Anne Swärd är ny ledamot i Svenska akademien. Foto: Erik Simander / TT
Förutom några kortare vistelser i Stockholm har Anne Swärd bott på Österlen sedan 1993.Foto: Erik Simander / TT
Anne Swärd romandebuterade med Polarsommar 2003. Foto: Erik Simander / TT

Akademiledamot som gillar nya utmaningar

För tre veckor sedan blev skånska författaren Anne Swärd och kollegan Ellen Mattson de senaste nytillskotten i Svenska Akademien. För Anne Swärd kom det som en fullständig överraskningen men hon är övertygad om att hon har mycket att tillföra akademiarbetet – som författare, som hängiven läsare men också för att hon befinner sig på avstånd från den litterära Stockholmsvärlden.
– Jag kände det när jag vaknade här hemma i morse, att jag är så otroligt långt borta från allt det och det tror jag är sunt, säger hon.

Anne Swärds bästa konstrundetips från söder till norr:
Mette Wide och Ola Åstrand i Benestad
Lina Karna Kippel i Benestad
Sara Klein i Ravlunda
Håkan Berg i Maglehem
Irene Trotzig i Lillehem.
Och så bonus (i anslutning till rundan) fotografisk samlingsutställning på nyöppnade galleriet Rikstolvan i Järrestad, strax väster om Simrishamn.
Anne Swärd om …
… Svenska Akademiens viktigaste uppgifter: ”Om man ska koka ner det till det enklaste så är det en institution och en plats där man värnar om litteraturen. Det behöver den verkligen eftersom litteraturen lever ganska undanträngd och hotad. Sedan gör Akademien också ett fantastiskt arbete kring svenska språket som sker lite i skymundan. Den har också en viktig stödjande funktion för författarskap i och med alla pengar som finns att fördela. I en värld där folk är så fattiga som man många gånger är som författare så är det en viktig uppmuntran och kan reellt också betyda att man kan fortsätta skriva. Jag tycker också att det är häftigt i en tid när förlagen blir allt mer pressade och mer kommersialiserade att det finns en institution som är tung och har traditioner, den tyngden och allvaret kring litteraturen tycker jag är superfin och viktig.”
… vad hon tycker om att göra när hon inte skriver eller läser: ”Jag har 3500 kvadratmeter tomt att ta hand om och så bor jag precis vid Fyledalen. Det är otroligt vackert där så jag vill helst ut och gå i dalen och skogen varje dag. Sedan är jag, och även mannen jag lever ihop med, väldigt filmintresserade så vi är väldigt glada att det finns möjlighet att se film i Ystad på gamla Scalateatern. Det är både en filmklubb och en ideell filmförening där och det visas intressanta filmer varje vecka. Jag tror vi ser mer film här än när vi bodde i Stockholm. Det är också så trevligt att det är vinpaus mitt i visningen, där möter man en massa spännande människor. Sedan har jag ett stort konstintresse också och reser mycket.”
Anne Swärds romaner:
Polarsommar (2003): Efter att ha varit borta i två år återvänder Kristian till sitt barndomshem för att ta hand om sin syster Kaj och under några sommarveckor följer ett laddat familjedrama i ett hus vid havet.
Kvicksand (2006): Det är sommaren 2035 i ett hett och ödsligt Köpenhamn. Här kör Adam taxi på nätterna och Azra jobbar i stadsarkivets källare. När de möts visar det sig att deras liv har djupa beröringspunkter.
Till sista andetaget (2010): Sjuåriga Lo och trettonåriga Lukas möts i ett sydsvenskt samhälle på 70-talet och även om Lo i sitt liv lämnar alla män hon möter under livet så finns det första mötet med Lukas kvar som en stark och hemlig gemenskap.
Vera (2017): Den unga Sandrine kommer från krigets mörker till ett soligt försommarsverige 1945. Med sig har hon ett barn hon inte vill ha och en hemlighet som hon är beredd att göra vad som helst för att behålla.

När vi pratas vid har Anne Swärd bara hunnit vara hemma i sitt hus på Österlen ett dygn efter efter en intensiv vecka i Stockholm där hon för första gången har träffa sina nya kollegor i Svenska Akademien.
– Jag har precis varit ute och inspekterat trädgården och det är underbart, det har verkligen exploderat under tiden som jag var borta, säger hon när hon lätt andfådd svarar i telefon.
Som en explosion kan man väl också beskriva den uppmärksamheten som mötte henne efter akademiinvalet. När den ständige sekreteraren Anders Olsson ringde upp henne förväntade hon sig inte alls att det handlade om att bli en av de aderton.
– Det nog få som går runt och tror att det ska bli tillfrågade om det, säger hon med ett skratt. Jag trodde att jag kanske skulle få ett stipendium, vilket hade varit väldigt välkommet. Men när frågan kom var det verkligen häftigt på riktigt och otroligt utmanande. Eftersom jag gillar när det händer saker och utmaningar så passade det mig bra. Jag blir så klart utmanad i mitt skrivande men det här något annat som kommer att kräva mycket av mig men också ge mycket tillbaka.

Det enda som fick henne att tveka lite kring invalet var rädslan att arbetet i Svenska Akademien skulle ta för mycket tid från hennes eget skrivande.
– Men jag tror det kommer att gå bra att kombinera, jag får se till att det gör det, säger hon nu. Och det är andra saker som stör skrivandet också. Livet till exempel. Sedan tror jag också att det kommer att vara så stimulerande att vara i en miljö där litteraturen står så högt, det är inspirerande för en författare.

Själva krisen inom Svenska Akademien, fick inte den dig att tveka?
– Det kanske den borde, säger hon och funderar en stund innan hon fortsätter:
– Jag kände nog snarare tvärtom, att det är ännu viktigare att man finns där och bidrar till det här som nu kallas den nya Akademien. Och det blir faktiskt väldigt nytt, vi kommer att vara sju nya på ett år. Där har det skett en snabb förändring. Sedan tar djupgående förändringar så klart lång tid. Men jag känner också att jag står fri från den där lilla världen i Stockholm med lojaliteter och kopplingar till Forum. Det är en fördel.

Sitt eget inval kopplar Anne Swärd till den starka identitet hon har som författare – att hon, som hon själv beskriver det, ”långsamt och uthålligt” har tagit sig mot författaryrket.
– Svenska Akademien behövde verkligen ha in fler författare och det är knappast en slump att så många av oss nya – jag, Jila Mossaed Tua Forsström och Ellen Mattson – är författare. Och så är vi kvinnor. Det är väl en tydlig signal på vad de sökte.
– Det faktum att jag är översatt så pass mycket (till 18 språk, reds. anm.) och varit ute mycket i framförallt den europeisk litterära världen spelar säkert roll också, fortsätter hon. Och så klart att jag verkligen är en läsare, en stor del av mitt författande handlar om att läsa. Svenska Akademiens arbete består så mycket av läsning och Anders Olsson sa till mig att jag är en bra läsare.

Anne Swärd romandebuterade 2003 med Polarsommar som blev Augustnominerad. Nästa roman, Kvicksand, kom 2006, Till sista andetaget 2010 och den senaste, Vera, 2017. Anne Swärd är tydlig med att hon egentligen aldrig har velat bli något annat än författare, möjligen psykolog.
– Jag var ambitiös i skolan och hade bra betyg men har aldrig använt dem till något. Jag har alltid velat skapa och även om jag har hållit på med bildkonst är skrivandet det stora, säger hon bestämt. Jag är också så glad att mitt behov av att skriva är så starkt eftersom det är tufft att klara sig.

Vad är det som drar in dig i skrivandet? Som får igång en ny roman?
– Det är en kombination av att jag är väldigt intresserad av livet och människorna och att jag absorberar hela tiden. Nu när jag kommit hem från Stockholm är jag helt sprängfylld av intryck. Det är det som är så skönt med att bo här. Det är nästan bara natur runt om så då kan jag processa allt. Sedan är jag också väldigt intresserad av samhället och av mänsklig psykologi och relationer. Om man är en skapande och kreativ person är det nog så att saker bara händer, bara dyker upp i en och man har ingen aning om varifrån. Mina idéer är helt enkelt en kombination av det som sker i mig, utanför mig och så kärleken till orden. Det är så fantastisk att hålla på med språk och faktiskt lika fantastiskt att läsa.

I samband med invalet i Svenska Akademien beskrev Anders Olsson Anne Swärds romaner som ”intensiv prosa om mänskliga relationer”.
– Absolut intensiv och om mänskliga relationer, instämmer hon. Jag har skrivit mycket om familjer eftersom jag är intresserad av maktfrågor – makt, kön och klass – och tänker mig familjen som ett minisamhälle. Sedan gillar jag romaner som är stora, komplexa och rika och när jag själv skriver blir det också mycket, mycket språk. Det flödar och det finns det tragiska och det absurda och så lockar det här med att försöka förstå hur det är att vara en annan människa.
Anne Swärd är uppvuxen i Klippan och har, med undantag av två korta mellanspel i Stockholm, bott på Österlen sedan 1993. Miljöerna i hennes romaner kopplas också ofta ihop med Skåne.
– Det är mycket Skåne men ibland tror jag också att även om jag skriver om arkaiska miljöer som jag inte namnger så tolkar man det som Skåne, säger hon. Det är viktigt att inte alla skriver från de välkända, urbana storstadsmiljöerna. Det pågår så mycket liv bortanför staden och jag använder ofta naturen som stämningsskapare. Jag behöver själv naturen, den sätter i gång starka känslor hos mig och tystnaden som finns där är så kreativ.

Efter att hon blev tillfrågad om Svenska Akademien har Anne Swärd hunnit med att lämna ifrån sig manus till en roman som är planerad att komma ut nästa vår och hon avslöjar att hon har ytterligare en roman på gång.
– Ibland tänker jag att jag ska skriva något annat men för mig är romanen fortfarande en utmaning och en form där allt mitt intresse för livet och omvärlden ryms. Visst är det krävande att bygga en värld från ingenting men det är det som är så fantastiskt. Jag är också lite nyfiken på att skriva dramatik, det är nog det som ligger närmast.

Innan vi avslutar samtalet så att Anne Swärd kan få gå ut i trädgården återvänder vi till Svenska Akademien och till inträdestalet som hon ska hålla när hon formellt ”tar sitt inträde” 20 december.
Enligt traditionen håller nya medlemmar tal över den medlem vars stol de övertar. Anne Swärds stol har nummer 13 och hon övertar den efter Sara Stridsberg.
– Det är nytt att man tar över en stol från en levande människa, konstaterar hon. Jag har inte fått instruktioner angående talet än men det blir säkert annorlunda i år och det känns som ett bra tillfälle att få lyfta fram något som känns viktigt och angeläget. Det blir säkert inte så långa tal heller. Om de tillsätter stolen som fortfarande är ledig kan vi bli så många som fyra nya som ska hålla tal så det blir säkert både väldigt olika tal och fint med så många på en gång.
– Det är också det som gör det så tacksamt att komma in som ny nu, lägger hon till innan vi avslutar. Vi är flera nya som kommer in och skapar något nytt i stället för att man ensam går in i en väl sammansvetsad grupp.

Anne Swärds bästa konstrundetips från söder till norr:
Mette Wide och Ola Åstrand i Benestad
Lina Karna Kippel i Benestad
Sara Klein i Ravlunda
Håkan Berg i Maglehem
Irene Trotzig i Lillehem.
Och så bonus (i anslutning till rundan) fotografisk samlingsutställning på nyöppnade galleriet Rikstolvan i Järrestad, strax väster om Simrishamn.
Anne Swärd om …
… Svenska Akademiens viktigaste uppgifter: ”Om man ska koka ner det till det enklaste så är det en institution och en plats där man värnar om litteraturen. Det behöver den verkligen eftersom litteraturen lever ganska undanträngd och hotad. Sedan gör Akademien också ett fantastiskt arbete kring svenska språket som sker lite i skymundan. Den har också en viktig stödjande funktion för författarskap i och med alla pengar som finns att fördela. I en värld där folk är så fattiga som man många gånger är som författare så är det en viktig uppmuntran och kan reellt också betyda att man kan fortsätta skriva. Jag tycker också att det är häftigt i en tid när förlagen blir allt mer pressade och mer kommersialiserade att det finns en institution som är tung och har traditioner, den tyngden och allvaret kring litteraturen tycker jag är superfin och viktig.”
… vad hon tycker om att göra när hon inte skriver eller läser: ”Jag har 3500 kvadratmeter tomt att ta hand om och så bor jag precis vid Fyledalen. Det är otroligt vackert där så jag vill helst ut och gå i dalen och skogen varje dag. Sedan är jag, och även mannen jag lever ihop med, väldigt filmintresserade så vi är väldigt glada att det finns möjlighet att se film i Ystad på gamla Scalateatern. Det är både en filmklubb och en ideell filmförening där och det visas intressanta filmer varje vecka. Jag tror vi ser mer film här än när vi bodde i Stockholm. Det är också så trevligt att det är vinpaus mitt i visningen, där möter man en massa spännande människor. Sedan har jag ett stort konstintresse också och reser mycket.”
Anne Swärds romaner:
Polarsommar (2003): Efter att ha varit borta i två år återvänder Kristian till sitt barndomshem för att ta hand om sin syster Kaj och under några sommarveckor följer ett laddat familjedrama i ett hus vid havet.
Kvicksand (2006): Det är sommaren 2035 i ett hett och ödsligt Köpenhamn. Här kör Adam taxi på nätterna och Azra jobbar i stadsarkivets källare. När de möts visar det sig att deras liv har djupa beröringspunkter.
Till sista andetaget (2010): Sjuåriga Lo och trettonåriga Lukas möts i ett sydsvenskt samhälle på 70-talet och även om Lo i sitt liv lämnar alla män hon möter under livet så finns det första mötet med Lukas kvar som en stark och hemlig gemenskap.
Vera (2017): Den unga Sandrine kommer från krigets mörker till ett soligt försommarsverige 1945. Med sig har hon ett barn hon inte vill ha och en hemlighet som hon är beredd att göra vad som helst för att behålla.