Feministisk cirkus på Hipp

Efter att ha gjort succé på Dramaten flyttar Guds olydiga revben nu in på Cecilia Lindqvists hemmaplan, Malmö Stadsteater. ”En förbannad feminist läser Bibeln. Det blir en jävla cirkus” – så presenteras föreställningen, som är ett samarbete mellan Dramaten, Cirkus Cirkör och Malmö Stadsteater, men vad är det publiken får se och uppleva?

– Man får möta Gunilla Thorgren, som berättar att hon läst Bibeln. Den absolut första scenen är att Adam plötsligt kliver in. Sedan kommer Eva och hela historien om skapelsen och revbenet. Så man kan säga att Bibelns historier dyker upp på scenen, framför Gunilla. Vissa delar av historierna ur Bibeln är gjorda av cirkusartister, så de blir lite mer hisnande än vad vi skådespelare kan erbjuda, förklarar Cecilia Lindqvist.

Längre in i föreställningen dyker det även upp historiska kvinnor som försökt utmana och omtolka Bibelns berättelser.

Cecilia Lindqvist har inte arbetat med cirkusartister tidigare och hon beskriver upplevelsen som både utmanande och rolig.

– Vi har olika behov, så klart, och deras är väldigt tydliga – de skadar sig rent faktiskt om inte de får rätt uppvärmning och rätt förutsättningar, medan vi skådespelare jobbar utifrån relationer, text och situationer. Vi har försökt förstå varandras olika behov och det har varit både svårt och kul, säger Cecilia Lindqvist.

Hur är det att spela en kvinna som inte bara lever utan dessutom är upphovskvinna till texten och med bakom uppsättningen?

– Det har känts ärofullt och har varit speciellt, både för mig och Gunilla. Men jag har inte haft som ambition att vara Gunilla på något mer sätt än att vi använder hennes ord och texter. Sedan upptäckte vi, när vi satte på mig peruk och kostym, att vi var väldigt lika och det var en rolig slump. Det är faktiskt så att jag fått blommor som är till Gunilla, när folk trott att jag är hon, säger Cecilia Lindqvist och skrattar.

Guds olydiga revben hade premiär på Dramaten i mars och spelades under en period som var turbulent på nationalscenen, något Cecilia Lindqvist tyckte sig märka inte minst hos publiken.

– Det är klart att när vi stod på stora scenen på Dramaten, speciellt nu när de försöker göra upp med något sorts patriarkalt arv, med just den typ av text som vi har, är det laddat med så mycket. Den klangbotten finns inte i Malmö, men jag hoppas vi får samma intresse från Malmöpubliken. Och det tror jag vi får, säger Cecilia Lindqvist.

Du har spelat Ottar, i Ottar och kärleken, av Gunilla Thorgren innan. Vad är det med hennes texter som gör att de hamnar på scen, tror du?

– I grunden tror jag det är för att Gunilla själv tycker det är så kul, så hon säger ja. Kanske är det också att Gunilla berättar historier vi inte har så mycket tillgång till att göra teater av, så vi är så tacksamma när de kommer. Det kan jag personligen känna. Om man tänker på Ottar, Gunilla och även Victoria finns en form av upproriskhet, en ickevilja till att acceptera att så här är det. Sådana roller är underbara. Och har man fått de där feministiska glasögonen på sig så ser man strukturer, man ser vanor vi har, och då blir man uppfylld av en vilja att försöka förändra, att berätta andra historier och få publiken att säga, oj, det här har inte jag tänkt på, säger Cecilia Lindqvist.

Det här också sådana aha-upplevelser hon vill att publiken ska få, och ta med sig när de lämnar salongen efter att ha sett Guds olydiga revben.

– Jag vill och hoppas att man går därifrån och inser att det här med Bibeln och kvinnor i medeltid som kan kännas så himla långt borta från oss idag faktiskt är något som vi har med oss utan att vi tänker på det. Mycket av det vi tror bara är värderingar beror på saker och ting. Det har gjorts val. Nu lever vi i ett sekulariserat samhälle i Sverige, men icke desto mindre är det saker i hur vi förhåller oss till varandra och till kön som är påverkade av något så enkelt som att man sade från början att Eva är skapad av ett revben. Hon är alltså inte en hel människa. Det är klart att det betyder något för hur våra liv och vårt samhälle ser ut. Och får man upp ögonen för det är det mindre konstigt att det finns människor som tycker att det skulle vara helt ok att vi fick vara lika mycket värda allihop. Att det inte är farligt, utan tvärtom bra.