Om förflyttningar i tid och rum

Temat för Wanås’ sommarutställning 2015 var barriärer och handlade om samtida sydafrikansk konst. En uppföljning kom 2018 då Wanås kuratorer Elisabeth Millqvist och Mattias Givell i sydafrikanska Nirox Foundation, utanför Johannesburg, gjorde utställningen Not a singel story I med 25 deltagande konstnärer. De flesta från Sydafrika. Utgångspunkten var Chimanda Ngozo Adichies TED-talk Faran med bara en enda berättelse, som ytterst handlar om att en insikt om alternativ skapar trygghet.

Och nu har turen kommit till uppföljaren, Not a singel story II som fördelar sig på konsthall och park. Endast åtta konstnärer deltar och såvitt jag förstår är det mindre formatet gynnsamt. En osynlig, men ändå alltid närvarande utgångspunkt för samtliga utställare är att Nirox Foundation ligger i hjärtat av det sydafrikanska område som kallas mänsklighetens vagga, på grund av det stora antalet fossiler efter människas förfäder som blivit funna där. Det var härifrån vi en gång utvandrade, det var här berättelsen, som skulle bli till många berättelser, började utformas.

I ladan visar Santiago Mostyn dubbelvideon Suedi. Den första delen är ett exodus, en utvandring. I detta fall från Syrien 2015 då hundratusentals flyktingar vandrade genom Europa i sökandet efter trygghet. Några kommer till Sverige, till storstädernas förorter. Där börjar kraftmätningarna, skildrade i den andra videon. Människohannar spänner muskler, gå i klinch – allt till ackompanjemang av Rinkebyrapparen Erik Lundins inkännande text. Svenskar. Vilka är svenskar? Hur ser deras berättelser ut?

På vinden ovanför stallet har Anike Joyce Sadiq installerat You never look at me from the place from which I see you, en skuggspelsvideo där hon dansar i en osynlig dialog med betraktaren. De talar förbi varandra, utan att nå in i varandras berättelser. (Den återfinns, projicerad, på stolsryggen där betraktaren sitter.) Videon leder mina tankar till William Kentridge som skildrat en del av Sydafrikas historia som ett skuggspel. Den gemensamma nämnaren är inte nödvändigtvis ett historiskt perspektiv, snarare svårigheten att demaskera skuggor och föra ut dem i ljuset.

I själva stallet visas tre installationer. 2017 års Turnerpristagare Lubaina Himid visar Vernet’s studio, fragment ur konsthistorien i form av tillsågade dockor. Med hjälp av karakteristiska drag ur deras konstnärskap kan kvinnliga konstnärer som Elizabeth Vigée le Brun, Georgia O’Keffee, Bridget Riley, Rosemary Trockel med flera identifieras. I stora salen samsas de med enkla dragkärror som bemålats med skalbaggar, fågelspindlar med mera. Konsten blir transportabel och tillsammans synliggör de två verken förflyttningar i såväl tid som rum.

Innanför ett förhänge av plast döljer sig Lungiswa Gquntas Lawn I – en väldig matta av sönderslagna Coca-Cola-flaskor som står med halsen ner i väldiga trallar. Livsfarlig att beträda synliggör verket det återkommande dilemma som uppstår när främmande element invaderar urgamla kulturer. Dilemmat, med något annorlunda förtecken, återkommer i parken där Gquntas som en barriär över en stig hängt Dividers, ett draperi av tomma ölflaskor. Åter en kulturkrock där hon illustrerar alkoholens förbannelse som ödelägger ekonomier, splittrar familjer och hela samfund.

Vägen till verket Dividers går via ett par trädinstallationer av Marcia Kure. Ett par lurviga, vänliga monstertroll som tagit sin tillflykt till Wanåsbokarnas lummiga kronor. Gäster från fantasins värld, från sina urhem i sagor och myter är viktiga, ja, oumbärliga inslag i våra berättelser som bara blir bättre ju fler och ju mer nyanserade de är.

Till Parkens sommargäster hör också Peter Geschwinds & Gunilla Klingbergs Lifesystems-nonspace, ett par jättelika ballonginstallationer som blåsts upp i utrymmen mellan några trädstammar. Sedda i utställningens övergripande sammanhang blir de skyddade hållplatser på vandringsvägen från nollpunkten till det okända.

Latifa Echakch svarar för utställningens sista verk, Blush – en cirkel av rodnande tegelstenar. Från att vara hela i ytterkanten blir tegelstenarna helt pulveriserade i mitten. I Wanås-parken skriver den sin egen berättelse. Den kan läsas på många sätt. Själv väljer jag att tolka den inifrån och ut: Av det som var stoft, ett urhem, växer en cirkel tänjbar nog att rymma alla människor och alla berättelser.