Guds olydiga revben. Foto: Sara P Borgström
Guds olydiga revben. Foto: Sara P Borgström
Guds olydiga revben. Foto: Sara P Borgström

Historisk exposé i spektakulär form

Recension

Så har den spektakulära föreställningen Guds olydiga revben kommit till Hipp och Malmö stadsteater efter att först ha spelats på Dramatens stora scen i Stockholm. Det rör sig nämligen om en samproduktion mellan Dramaten, Cirkus Cirkör och Malmö stadsteater.

Det hela kan sägas vara ett djärvt teaterexperiment i mer än ett avseende. Manuset är baserat på Gunilla Thorgrens bok Guds olydiga revben och för dramatiseringen har Lærke Reddersen och Martina Montelius svarat. Det är förstås ingen lätt uppgift att göra dramatisk teater av en feministisk fackbok om Bibelns och kristendomens kvinnosyn. I synnerhet som boken är en lång historisk exposé.

Då krävs det effektivt dramaturgiskt grepp. Detta består i författaren själv är närvarande som rollfigur på scenen. Det är Cecilia Lindqvist, som tidigare bland annat gestaltat Ottar och Victoria Benedictsson, som med pagefrisyr och elegant byxdress, gör rollen som Gunilla. Detta gör hon på ett synnerligen övertygande vis med en distinkt stämma och stort engagemang.

Så blir Gunilla vår ciceron genom årtusenden av patriarkala strukturer och kvinnoförtryck. Det är förstås lite problematiskt att det inte finns någon påtaglig handling. Snarast blir det ett slags historiskt collage som blottlägger linjen av kvinnohat och förtyck med början i Gamla Testamentet och framt till tiden för reformationen.

Men först av allt etableras det där olydiga revbenet som symbol. I vad som verkligen kan kallas en urscen berättas om hur det gick till när Gud skapade Eva med hjälp av ett revben som tagits ur den sovande Adams kropp. Revbenet dyker sedan upp i olika format under föreställningens gång.

Det blir tvära kast mellan politisk plakatteater, humoristiska scener och svindlande cirkuskonster. Av central betydelse är att Thorgren inte enbart skildrar religiöst förtryck utan lyfter fram kvinnor som kan ses som föregångare till vår tids feminister i den bemärkelsen att de vågat ifrågasätta rådande maktstrukturer och utformat självständiga tänkesätt beträffande kön och religion.

I enskilda scener träder de fram. Till exempel Hildegard av Bingen (som presenteras som en medeltida renässansmänniska, det vill säga före sin tid och med många talanger), Heliga Birgitta (Elin Klinga), Katharina Zell (spelad av Ellen Jelinek som också gör Hildegard), som först beundrar men sedan kommer i konflikt med Luther.

Med tanke på det omfattande grundmaterialet så blir det vissa förenklingar i presentationerna av dessa historiska gestalter. Luthergestalten är närmast ett slags karikatyr. Vilket kan sägas om i stort sett samtliga manliga rollfigurer. Med undantag för Jesus som gestaltas av Hamadi Khemiri och Michael Jonsson. Ja, det ska sägas att flertalet aktörer på scenen har flera, skiftande roller att förvalta. Det sker också ett visst växelspel mellan skådespelare och cirkusartister. Det vill säga att skådespelare får göra vissa cirkusnummer och de medverkande från Cirkör får utöva regelrätt skådespeleri.

Hade det inte varit för inslagen av nycirkus så hade detta kunnat bli en rätt så svajig och, tror jag, tråkig tillställning. Men de medverkande artisterna från Cirkus Cirkör adderar i samspel med skådespelarna vad som behövs för att teatermagi ska uppstå. Många av cirkusinslagen är nämligen bländande vackra. Så till exempel när Marilen Ribot Estelrich i rollen som gudinnan Inanna gungar i trapetsen högt över publiken. Men det finns även nummer som präglas av både stort artisteri och humor som när Fouzia Rakez utför fenomenala trick med pingisbollar i rollen som abbedissa.

Mot slutet sluts ett slags cirkel då den arkaiska gudinnan Inanna återkommer och den medeltida författaren Christine de Pizans vision av Kvinnostaden får utgöra ett slags sluttablå. Även här är det fråga om en viss förenkling. Visserligen kan Christine de Pizan ses som ett slags protofeminist, men hennes kvinnoseparatistiska idealstad har inte särdeles mycket med vår tids feminism att göra. Som avslutning på en ganska spretig, men bitvis bländande föreställning fungerar det emellertid.

Guds olydiga revben
av Gunilla Thorgren.
Malmöpremiär på Hipp den 4 maj 2019.
Dramatisering: Lærke Reddersen, Martina Montelius.
Regi: Tilde Björfors.
Medverkande: Cecilia Lindqvist, Sven Boräng, Ellen Jelinek, Michael Jonsson, Elin Klinga, Methinee Wongtrakoon, Marilen Ribot Estelrich, Fouzia Rakez, Hamadi Khemiri, Karoline Aamås, Anna Lagerkvist.
Koreografi: John Simon Wiborn, Methinee Wongtrakoon.
Musik, ljud: Samuel ”LoopTok” Långbacka.
Scenografi: Fridjon Rafnsson.
Ljus: Patrik Angestav. En samproduktion mellan Dramaten, Cirkus Cirkör och Malmö stadsteater.