Oroande oenighet
Försvarsberedningen sprack på fredagen. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) vägrade gå med på de ekonomiska åtaganden som beredningen var på väg att enas om, sannolikt på order av finansminister Magdalena Andersson. Eftersom nödvändiga förstärkningar av försvaret, även civilförsvaret, kräver stora tillskott de närmaste åren vägrade allianspartierna att lägga fram ett förslag utan enighet också om finansieringen.
Att den breda enigheten som var på väg vändes i en djup spricka bara ett par dagar innan förslaget skulle läggas fram är oroande. Den traditionella enigheten över blockgränsen om försvars- och säkerhetspolitikens grunder har alltid varit en trovärdighetsfaktor för det svenska försvaret. Ingen har behövt oroa sig för att ett regeringsskifte skull innebära någon skarp kursändring.
2015 ställde sig Jan Björklund och FP (numera L) utanför uppgörelsen mellan de tre andra allianspartierna och regeringspartierna S och MP. Nu håller de fyra allianspartierna ihop om att inte acceptera en vag skrivning om framtiden. Även om det cirkulerat något olika siffror på vilken anslagshöjning som skulle behövas till 2025 så handlar det om minst 30 miljarder i tillskott.
Fram till denna vecka fanns det i princip enighet om den uppräkningen, även om inte alla detaljsiffror var klara. Uppenbarligen var det försvarsministerns inhopp som ställde S-ledamöterna i beredningen, med den tidigare försvarsminister Björn von Sydow som ordförande, inför en omöjlig situation. De fick inte partiets mandat att enas om en ekonomisk ram på den nivån.
Symbolvärdet av bred enighet är större än bara att skapa riksdagsmajoritet för politiken. Det handlar om att visa enighet mot främmande makt. Det förloras nu.
Det är inte troligt att Peter Hultqvist är beredd att backa nu. I bästa fall kan han komma tillbaka för att försöka få enighet bakom en proposition. Men det blir svårare än att fullfölja beredningens arbete, som var på god väg att landa.