Pine vågar ta plats

Jag har en känsla av att det pågår en revolution inom litteraturen. Eller snarare är det en naturlig följd av den tystnad som bryts över världen kring allehanda upplevelser med patriarkala förtecken. Något som feministiska teoretiker ropat om i åratal, men som inte riktigt nått den breda massan förrän nu.

För det rör sig långt ifrån alltid om konkreta saker som övergrepp, trakasserier och exkludering. Patriarkalt förtryck tar många vägar. Det handlar om att från dag ett, som kvinna, läras till att inte ta för mycket plats, inte tala för mycket eller för högt. Det handlar om att på olika sätt bearbetas till att inte tro på sig själv, alltid hålla tillbaka, vänja sig vid att bli osynliggjord- och i förlängningen osynliggöra sig själv eftersom förtryck internaliseras i objektet.

Emilie Pine är en irländsk författare och docent i modernt drama vid University College Dublin som nu introduceras till svenska, med debutboken Allt jag inte kan säga, som utkom 2018. Ett slags essäroman där Pine nagelfar sin uppväxt, rebelliska tonår, ofrivilligt sex, kontrollutövandet mot den egna kroppen, pappans alkoholism, sin nuvarande relation, försöken att skaffa barn och nederlagen som följer med detta. Men mest av allt behandlar hon det institutionaliserade kvinnoförtryck som råder inom i princip alla kategorier där män och kvinnor befinns, det vill säga överallt, och diskuterar hur det formar ens liv och beslut, hur svårt det är att undvika påverkan.

Det börjar med pappans kritiska insjuknande i levercirros, alltså skrumplever, orsakad av ett trettioårigt alkoholmissbruk. Han bor i Grekland sedan länge och Emilie, hennes man samt systern åker till Korfu från Dublin och vakar hos honom i veckor. På ett osanitärt, knappt utrustat sjukhus återfår han hälsan så sakteliga. När denna episod är över tar texten en annan riktning och vi rör oss mot en av berättelsens kärnpunkter. Det faktum att Emilie inte lyckas bli gravid hur hon och partnern än försöker. Via detta rör vi oss sedan genom en uppsjö andra frågor.

Jag och Pine är lika gamla och hon täcker in exakt de saker vår generation upplevde. Vi växte upp utan internet och mobiltelefoner. Vi var ungdomar när ravekulturen formades, vi hade föräldrar som uppfostrades under femtio- och sextiotalen och därmed hade ena foten i en mer förlegad syn på barn och uppfostran, och kvinnors och mäns roller. Som vad man fick och inte fick göra i egenskap av tjej eller kvinna (jag fick nej när jag bad om att få träna karate som 11-åring, medan manliga medlemmar i familjen gjorde det), och i synnerhet uppfattningen om den kvinnliga kroppen som något skamligt. Med dess funktioner och attribut omgärdat av förbud och risk. Vid närmare eftertanke har inte så värst mycket förändrats, men åtminstone en del. Det bör tilläggas att Pine är uppvuxen i ett konservativt Irland med skoluniformer, abortförbud och regressiv politik. Kanske hade de det snäppet värre.

Pine placerar sig i samma tradition som amerikanska Rebecca Solnit, Roxane Gay och Melissa Broder. Delvis även brittiska Olivia Laing. De är alla författare, akademiker och poeter som tröttnat på att be om ursäkt för sig. Jag läser ut Allt jag inte kan säga på en dag, nickar respektive suckar igenkännande. Blir förbannad, frustrerad, sentimental och sorgsen.

Pines transparenta, smarta prosa skriver fram ett liv med en smärta som de flesta kvinnor kan identifiera sig med och det som först liknade en roman blir efterhand ett förtroligt samtal mellan Pine och läsaren där hon säger just det hon inte kunnat säga tidigare utan att någon avbryter. Hon tar plats, hon broderar ut texten och gör så trots att hon är rädd. Hela denna textdel känns som en motståndshandling och jag är mycket tacksam över att ha tagit del av Pines universum.