Glöm aldrig Förintelsen och andra folkmord
Jag har inte rest runt för att sprida hat mot forna plågoandar, förklarade förintelseöverlevaren Emerich Roth, när han tog emot Studieförbundet Vuxenskolans Sokratespris, som han i år fick tillsammans med Hédi Fried. Båda är 95 år i år och ser slutet på sin mission att berätta om förintelsen för dagens generation.
Sokratespriset har delats ut sedan 1967, när Studieförbundet Vuxenskolan nyss var bildat, till personer som gjort ”bestående insatser på folkupplysningens område i människovärdets tjänst”. Det kan man verkligen säga att de båda överlevarna gjort genom att outtröttligt, tillsammans med många andra, ha berättat om vad som hände på 1930- och 1940-talen.
De har inte gjort det för att hämnas på förövarna utan för att historien inte ska upprepas.
När det nu är bara några få kvar i livet som orkar berätta om vad de själva upplevt är det viktigt att hitta nya former för hur sanningen ska fortsätta förmedlas. Folkbildningen har en självklar plats i det arbetet – liksom medierna.
Förintelsen var det kanske mest systematiska folkmord som genomförts. Men historien rymmer många fler, som på indianfolken på den amerikanska kontinenten under flera århundraden, på armenier i Osmanska riket i början av 1900-talet, i Rwanda på 1990-talet och på yazidier i Syrien nu.
Den som hört Emerich Roth tala om de grymheter som människan är i stånd till blir vaccinerad mot rörelser som vill upprepa det.
Yngve Sunesson