Positiva toner i Cannes

Agnes Varda ser in i en filmkamera och står på en mans rygg för att nå upp. Så ser affischen för årets filmfestival i Cannes ut och det är troligen första gången en kvinnlig regissör är på bild där. Men är undertexten att utan en man klarar sig inte kvinnliga regissörer? Mina franska kollegor håller inte med. Mannen på vars rygg Varda står är hennes make Jacques Demy.

I mina ögon är det en opretentiös bild och motsatsen till hur det brukar vara i Cannes. Kanske är det ett tecken på att man vill ändra bilden av en patriarkal festival där det ibland inte visas någon film alls av en kvinnlig regissör i den internationella tävlingen. När Cannes firade femtio år 1997 tog alla regissörer som fått Guldpalmen plats på scen och bara en kvinna fanns med – Jane Campion som vann med Pianot 1993. Men, nota bene, bara en halv guldpalm eftersom hon delade den med den kinesiska regissören Chen Kaige.

På presskonferensen om filmen Portrait of a lady on fire, en av de nominerade filmerna till årets Guldpalm, är det enbart kvinnor – regissör. producent, filmfotograf, skådespelare – på scen. Detta har jag varit med om på filmfestivalen i Berlin men aldrig under mina 26 år i Cannes.

Denna film är också både speciell och intressant i sin 1700-talsberättelse om en kvinnlig konstnär som skall måla ett porträtt av en ung kvinna som inte vill vara med om detta.

På årets festival deltar också fyra filmer av kvinnliga regissörer i tävlingarna. I programmet Un certain regard visas till exempel Adam i regi av Maryam Touzane. Det är en mycket stark film om en ung kvinna som är ensam och gravid i en storstad i Marocko och som får hjälp av en ung änka med dotter som försörjer sig genom att baka och sälja bröd. Det är en modig film som sticker ut i Cannes 2019.

Den franske författaren Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt skulle kunna ha inspirerat två uppmärksammade franska filmer som visas i det officiella programmet, dock utom tävlan. Det är The best years of a life i regi av Claude Lelouch och La belle epoque i regi av Nicolas Bedos. Båda handlar om att återvända till den tid som varit, till den kärlek som fanns då. Lelouch film bjuder bland annat på en fantastiskt lång kameraåkning genom Paris som också blir en kärleksförklaring till staden. La belle epoque är en dynamisk film med vass satir om det pretentiösa i franskt filmkultur, en film som vill diskutera tid och rum både ironiskt och lekfullt.

Ytterligare en film som blickar tillbaka på förfluten tid är Quentin Tarantinos Once upon a time in Hollywood som handlar om en berömd filmstjärna, och hans stuntman, som undrar vart hans karriär håller på att ta vägen.

Det är år 1969 då filmbranschen står högt i kurs – alla går på bio, filmstjärnor har status och makt – långt från dagens mer problematiska läge.

Det är också en film som är som gjord för Cannes och köerna utanför är definitivt de mest hysteriska på årets festival. 1995 vann Tarantino en Guldpalm med Pulp Fiction trots utmärkta filmer i tävlan av Kusturica och Kieslowski. Det orsakade en het debatt. Hur det går med hans nya får vi veta i kväll.

Den kinesiska filmen The wild goose lake, i regi av Diao Yinan, handlar bråk mellan två motorcykelgäng i en storstad och är en av de allra bästa i årets tävling om Guldpalmen. Det är en kraftfull berättelse om teknik, makt, struktur och identitet med fantastiska filmbilder i form av skuggor på husväggar, ansikten i extrem närbild, stadsmiljöer. Ytterligare en visuellt pregnant tävlingsfilm är Terrence Maliks A hidden life som bygger på en sann historia om en bonde i de österrikiska alperna 1939 som vägra att gå med i tyska armén. Den är bildskön och melankolisk med långa tagningar.

Svenskt i årets Cannes är kortfilmen Ingen lyssnar i regi av Elin Övergaard i den internationella tävling och And then they danced i regi av Levan Akin.

Cannes bjuder också på många seminarier och möten, bland annat om framtidens filmfestivaler och biografsituationen i Europa. Här finns också en skrift om europeisk film för publik i USA som kallas Tales of Europe och har Gabriela Pichlers Amatörer som omslagsbild.

Skriften vill ge ”live, prestigious European films for US audience” och jag kan ta del av den efter Europa cinemas nätverksmöte här i Cannes. Där får jag också veta att europeisk filmproduktion ökar och att framtiden ser bra ut.