Mycket kvar att göra för Priderörelsen

I år är det 50 år sedan upploppet på gaybaren Stonewall i New York. Konflikten mellan polis och hbtqia-personer som tröttnat på ständiga trakasserier och polisbrutalitet anses vara ursprunget till vår tids Pridefestivaler. Enligt många ögonvittnen kastades den första stenen av Marsha P Johnson, en afroamerikansk transperson och dragqueen som några år sen hittades död under oklara omständigheter, vilket höll protestlågan tänd.

Man kan konstatera två saker: enorma framsteg har gjorts och Pride behövs mer än någonsin. I länder som Sverige kommer vi allt närmare målsättningen att man inte ska diskrimineras eller trakasseras på grund av sexuell läggning eller könsuttryck. Moderaternas nyvalde Europaparlamentariker Tomas Tobé säger i en intervju med gaytidningen QX att många blir förvånade över att han är gift med en man. Det är ett framsteg att en politikerns sexuella läggning inte blir en stor sak i hens kampanj. Att kronprinsessan Victoria delade ut priset för ”Årets homo” på gaygalan för fem år sedan är en ytterligare bekräftelse på Priderörelsens genomslag.

Samtidigt ökar hatbrotten mot transpersoner. RFSL vittnar om ett stort allmänt mörkertal för hatbrott eftersom få tycker det känns lönt att polisanmäla när utredningarna oftast läggs ner direkt.

I ett internationellt perspektiv kämpar Pride mot en kraftig backlash. Brasiliens president Jair Bolsonaro rasar mot att det blivit olagligt att diskriminera homosexuella. Donald Trump har levererat det förbud mot transpersoner i det militära han lovat sina konservativa väljare. Många länder i världen har dödsstraff på homosexualitet och Prideparader attackeras. Pride i länder som kommit längre fyller en viktig funktion genom att visa att inget farligt händer i länder med en tolerant attityd mot sexuella minoriteter. Tvärtom är det en del av de ländernas framgångskoncept att man ser olika erfarenheter som en tillgång, vilket stärker samhällets institutioner och deras ekonomier.