Kaspar Hauser i Ystad

Socialtjänsten i Ystad har omhändertagit fyra skånska barn som ska ha hållits isolerade från omvärlden och inte gått i skolan. Det finns också ett femte ”barn”, som nu är myndigt. Att de fallit genom maskorna i skyddsnätet beror på att Ystads kommun inte kontrollerade om de gick i skolan utomlands, som föräldrarna påstod.

Det är begripligt hur haveriet uppstått: föräldrarna har hävdat att de reste mycket och att barnen gick på distansutbildning. Socialtjänsten rapporterar nu om barn som knappt kan prata och inte kan tvätta sig själva.

Efter nio år föll korthuset genom att Skatteverket larmade Ystads kommun, samtidigt som Ystads kommuns skolchef, Dennis Hjelmström, blir ombedd att skriva under papper om att barnen inte är skolpliktiga i Sverige. Efter nio år gjorde Hjelmström något som Ystad kommun borde ha gjort från början: mailade den dyra amerikanska skolan och frågade om Ystadsbarnen var elever där. Frånvaron av pass, samt att föräldrarna var bidragstagare och inte borde haft råd med något internationellt resande gjorde det osannolikt -- alarmklockor borde ha klämtat långt tidigare.

Här ser vi åter problemet med att sekretess kan drabba andra myndigheter och hindra dem från att göra ett bra jobb. Sekretess är givetvis i grunden en god sak, men i det här fallet har den gjort det omöjligt att skydda barn från vanvård och försenat en hjälpinsats. Detta är ett av de fall då man önskade att Socialtjänsten hade möjlighet att kommunicera med andra myndigheter och ingripa innan det är för sent. Dessa barn kommer att ha det svårt på gränsen till omöjligt att fungera i samhället.

Detta är ett unikt fall som man förmodligen inte kommer att se igen. Ystad ska ha ändrat sina rutiner och lär inte göra samma misstag igen. Det är djupt beklagligt att man inte hade bättre rutiner på plats redan från början, som att begära intyg från utländska skolor. Andra kommuner bör se detta som en varning mot passivitet kring att försäkra barns välfärd.