Kiss har nått vägs ände
Sagan om Kiss började i New York i det tidiga 70-talet när Paul Stanley och Gene Simmons svararade på en annons där trummisen Peter Criss sökte folk att spela med. Man knöt till sig gitarristen Ace Frehley och gjorde sin första spelning tillsammans i Queens den 30 januari 1973 framför en publik bestående av tre personer. Resten är, som det heter, historia.
Med sminkade ansikten, utflippade scenkostymer, platåskor, rykande gitarrer och pyroteknik skulle de slå ned som en bomb i musikvärlden. Musiken minst lika mycket gemensamt med glamrocken som den hade med tidens mörkare och i det sena 60-talets bluesrock rotade hårdrock.
Guernica Mancini fick en crash course i allt som har med Kiss att göra när bandet blev utvalda att spela på Kiss Cruise - som är precis vad det låter som, en kryssning i Västindien där allt handlar om det klassiska bandet i november förra året.
Kiss har varit banbrytande musikaliskt, image-mässigt och när det gäller att skapa en enorm scenshow. Men även när det gäller allt det som är runtomkring musiken och scenframträdandena har man brutit ny mark. Bandets loggor finns på allting från kläder till lunchlådor och till och med en likkista.
För Guernica Mancini och hennes bandkamrater gav kryssningen med Kiss minnen för livet. Som till exempel möten med forna bandmedlemmar som gitarristerna Bruce Kulick och Ace Frehley. Tillsammans med tidigare trummisen Eric Singer fick hon till och med jamma.
