Effektfullt och underhållande

Precis som Godzilla får X-men: Dark Phoenix, leka med en budget på tvåhundra miljoner dollar (ja ni läste rätt) och jag tvivlar inte på att bolaget har bra koll på det uppdämda intresse som finns i den stora målgrupp de är gjorda för, den publik som dominerar biosalongerna världen över helt enkelt.

Är de dessutom orakel på serietidningar ser de förmodligen det som en plikt att se och analysera hur filmerna står sig mot dessa. Om det kommer från Marvel vet fantasterna vad de har att vänta och efter sex filmer med X-men gäller det säkert också sjuan. Jag slutade läsa serietidningar när Fantomen, Läderlappen och Stålmannen var ute med badvattnet. Låt vara att jag fick rätt när jag siade om att Superman och Batman skulle gå hem på bio men Fantomen kunde glömma det. Jag har bara sett två av de tidigare X-men-filmerna och nu finns det finsmakare som menar att man dessutom måste se dem i rätt ordning för att få grepp om helheten. Inte jag, så jag nöjer mig med att summera vad jag nu hade förögonen.

Inledningen fungerar bra för att vi ska få en lägesrapport. Som liten flicka orsakar Jean Gray (Sophie Turner från Game of Thrones) sin mammas död i en bilolycka medan fadern överlever och förstår att dottern besitter övernaturliga krafter som kan orsaka katastrofer. Fadern placerar henne i X-mens händer men vid en rymdfärd som nästan slutar med hennes död vaknar mörka demoner i hennes inre och X-men blir hennes fiender.