Ett stort spektakel och ett värdigt avslut
Led Zeppelins Rock n Roll tonar ut i PA:t. Kiss-skynket stiger upp mot scentaket för att sedab falla ned. Ned från det samma kommer tre plattformar med tre hårresande figurer. Demonen, Rymdmannen och Stjärnbarnet; Gene Simmons, Tommy Thayer och Paul Stanley.
Att börja lite mjukt så här i karriärens elfte timma, när vägs ände nästan är nådd och avskedsturnén är väl under väg, ligger naturligtvis inte för ett band som högeligen skulle fnyst åt en devis som lagom är bästa. Nej, istället sparkar man igång med Detroit Rock City, ett av sina i mitt tycke starkaste kort. Att låten handlar om att gå ut med en smäll känns passande i sammanhanget. Protagonisten är upptaggad, glad och bakom ratten på väg till en konsert med sitt favoritband när han frontalkrockar med en mötande lastbil. Paradoxalt nog är det allt annat än en sorglig sång. Det är en låt som pumpar adrenalin ur varje por, ur varje luftficka
Det är flygande trumpodium och en gitarrist som skjuter rymdskepp med sin gitarr. Gene Simmons spottar blod och sjunger en blytung God of thunder från en plattform som lyfts upp nästan till himlen - liksom från ett antal videoplattor, något som ger en skönt creepy känsla. Paul Stanley åker linbana över publiken för att sedan stå på ett torn mitt i där han sedan sjunger Love gun och I was made for loving you. Den sistnämnda är bandets allra största hit.
Det finns naturligtvis en del att anmärka på. Sist Kiss var i Sverige fick de mycket kritik för att Paul Stanleys röst inte längre håller måttet. På Sweden Rock låter han också mer än lovligt kraxig, trots att han får gott om vokal hjälp. Eric Singers trumsolo i 100 000 years känns ungefär så långt. Stanleys mellansnack och call and response-övningar tycks aldrig ta slut och Thayers gitarrsolo var väl inte över sig fantastiskt.
Recension
Kiss