Taklös glädje på kurviga vägar
Inledningen var knagglig. Den vackra roadstern 507 blev nämligen ingen succé för BMW och endast 253 exemplar tillverkades 1956–1959. Det hjälpte inte ens att Elvis Presley syntes på bild i tidningarna med en modell.
Andra försöket dröjde ända till 1989 och blev inte heller det framgångsrikt. BMW Z1 med kaross av kompositmaterial och dörrar som sjönk ned i trösklarna var alltför dyr och kanske för tidigt ute.
En liten, tvåsitsig cabriolet njuts bäst längs vindlande småvägar och där räcker motorns effekt mer än väl. Själv saknar jag en manuell växellåda – BMW var tidigare mästare på delikat, mekanisk känsla i spak och länkage. Men automatlåda är numera förstahandsval för de flesta sportbilsköpare och denna med åtta steg fungerar klanderfritt. Z4 är bakhjulsdriven och tillsammans med fin styrkänsla bjuds klassisk sportvagnskänsla, automatväxlingen till trots.
Förra Z4 hade inte tygsufflett utan en fällbar, hopvikbar hård takkonstruktion. På den nya bilen är suffletten åter och den är både välgjord och håller bullret på en rimlig nivå även i motorvägsfart. Vilket man föredrar är en smaksak, men nog känns en ”tygkeps” mer i linje med bilens inriktning.