Modig feelgood i musikalform

På pappret ser A Music Story ut som ett omöjligt företag. Ett vansinnesprojekt i kanske än högre grad än duon Mårlind/Steins vårpremiär Eld & lågor. Eller vad sägs om en musikalisk feelgoodfilm för hela familjen med – förstås – musikalnummer och regelbundet återkommande rockvideoinslag, men också i ett sidospår en skildring av fördumnings-tv med både absurd och lätt satirisk udd, och uppfriskande tjuvnyp mot den okritiska digitaliseringen som åderlåtit artister och musiker i kölvattnet på milleniskiftets pirattsunami.

Fast det där sistnämnda kanske går gå matinépubliken över huvudet för filmen kretsar i första hand kring elvaåriga Moa, som drömmer om att bli popstjärna precis som sin stora idol Ace Wilder. Därför anmäler hon sig utan föräldrarnas vetskap till den tv-sända låtskrivartävlingen Syltpopidolerna.

Hon stöter dock på patrull i form av musikerpappa Anton som tycker att dottern är för ung för att medverka i en talangtävling. Han i sin tur får kicken som kapellmästare i fåniga tv-programmet Väder vi minns när kontraktet ska förnyas.

Mamma Elisabeth i sin tur är sångpedagog, och när sina egna drömmar. Samtidigt oroar hon sig när högen av räkningar växer när maken går arbetslös. Kanske ska han skriva en musikal som Mamma Mia, tycker Moa. Problemet är bara att Anton tappat inspirationen, vilket i sin tur gör Alexander, managern med dollartecken för ögonen nervös.

Som nämns inledningsvis är A Music Story en feelgoodfilm och lever upp till sina ambitioner i detta avseende. På samma gång måste jag också säga att det här är en modig film, som trots sina intentioner inte är mjäkig eller standardiserad.

Ovan nämnda satiriska inslag är bara ett exempel på det, Jan Malmsjös excentriske figur ett annat och Claes Malmbergs ogenerat pengafixerade, men samtidigt varmhjärtade manager ytterligare ett.

Sedan är det lätt att uppskatta att allt berättas ur kreatörens synvinkel. Det är en berättelse om kärleken till musiken och vad den kostar för de som ligger bakom den. Som åskådare förstår man detta utan att filmen lämnar sitt lättsamma handlag. En konst i sig, får man väl säga.

Summa summarum hade jag önskat att A Music Story hade nått en stor publik. Det hade den varit värd. Om inte hoppas jag att filmrättigheterna säljs vidare till Hollywood.

En remake där borta hade säkert funkat alldeles utmärkt, och det inte bara för att ett starkt soundtrack med idel starka poplåtar följer med på köpet.