Foto: Mikael Lindell Bohlin
Foto: Mikael Lindell Bohlin

Sjukt kul på Fredriksdalsteatern

recension Var god dröj! Komedi av John Chapman i översättning av Adde Malmberg. Premiär på Fredriksdalsteatern i Helsingborg den 14 juni, spelas till och med den 11 augusti.

Det är inte lätt att bli gammal, förvirrad och lite vilsen i tid och rum. Än mindre lätt blir det när man i den här fasen av livet måste uppsöka ett sjukhus där personalstyrkan är minimal, sängarna är få, datorerna har pajat och det pågår en ombyggnad. Men vad ska man göra? Skratta åt eländet?

I komedin Var god dröj! håller teaterchef Eva Rydberg och hennes gäng på och bakom scen upp en skrattspegel som skildrar en situation som vi är många som känner igen oss i. Man skrattar men känner också att det kommer läskigt nära sanningen. Var god dröj blir lite av ett – kanske inte debatt-inlägg men väl ett skratt-inlägg i satirens form, Pjäsen har också många drag av klassisk förväxlingsfars med komiskt skruvade karaktärer och detaljer, till exempel ett urval av knäppa dialekter.

På Fredriksdalsteatern har publiken vant sig vid variation, varje år är det något nytt och annorlunda, men ofta i samma sommarteater-tradition. Var god dröj! sticker ut på många sätt genom att ha ett aktuellt ämne i fokus, utspelas i nutid och inte innehålla någon sång och dans. Det blir kanske inte enbart gapskratt, men likväl blir det sjukt kul.

Eva Rydberg spelar den pensionerade svensklärarinnan Karin Bellman, en älskvärd men ganska glömsk dam som dock minns sin Ferlin, sin Fröding och sin Stagnelius – och förstås sin Rydberg. Att minnas de gamla litterära hjältarna är en fördel eftersom det skånska regionsjukhus där hon hamnat har döpt sina avdelningar efter den svenska litteraturens stora namn. Nu har fru Bellman av oklar anledning flyttats från Fröding till Ferlin. Som tur är har hon sällskap av sin käre make, teologie doktor Gerd Bellman, spelad av Allan Svensson.

Som Karin får Eva Rydberg spela med mindre gester än hon brukar på hemmascenen och drar ner skratt när hon mästerligt med ansiktsuttryck och komisk tajming fångar den vänliga och glada själ som är på väg in i glömskans dimma. Några Rydbergska små utropstecken blir det förstås också till den trogna publikens glädje.

Maken Gerd spelas av Allan Svensson, ny på Fredriksdalsscenen och som klippt och skuren för rollen som den stabile prästen med sin buttra framtoning. Även doktor Bellman snos förstås in i vårdkarusellen och är snart lika snurrig som hustrun. Inte hjälper det då att den stressade personalen har svårt att hålla reda på vem som är vem.

Fredrik Dolk spelar Bengt Granlund, en patient som det går riktigt illa för och får finna sig i att pjäsen igenom – av misstag – bli misshandlad av personalen. En roll på rygg där Dolk tar ut alla svängar som finns. Den andra patienten på avdelning Ferlin gör inte mycket väsen av sig, men blir bollplank för Karin Bellmans komiska vanföreställningar innan hon gör sorti i en scen man inte förväntar sig i en sommarfars, assisterad av landstingets inspektör Morell (Robert Rydberg) som förvånat men förlåtande tar del i det som utspelar sig på sjukhuset.

Roligaste vita rocken på avdelningen – vid sidan av hårdföra trelleborgskan Lena (Birgitta Rydberg) är Doktor Silvana Stankovic (Evamaria Björk) som härskar över sin domän med hårda nypor – åtminstone när det gäller alla andra. Hon har hjälp av avdelningssköterskan Gunilla (Siw Erixon) och undersköterskan Leyla (Johanna Wilson), av undersköterskan Mårten (Kalle Rydberg) från bemanningsföretaget och av de utarbetade vaktmästarna Ville och Klas (Petter Ahlfors och Carl-Johan Svensson). Efter att ha sett det här gänget flytta patienter från bårar till sängar i galen fart undrar man om att landstinget inte snart hör av sig och erbjuder sommarjobb.

När man lämnar Fredriksdalsteatern efter en kväll med många skratt är det något som dröjer kvar. Det är kring Eva Rydbergs rollfigur som pjäsen snurrar och det är hennes gestaltning av den åldrande människan mitt i vårdkaoset som ger komedin en varm medmänsklig ton. Felbehandlad, javisst, men om hon bara kommer ut är hon snart lika frisk som innan hon lades in. Det är bara att inse att många av oss inom en överskådlig framtid kommer att vara på väg in i dimman och vårdkarusellen eller ha en anhörig som är det. Måtte vi inte glömma när den dagen kommer att skratt är den bästa medicinen.