Doktor Glas som landsbygdsläkare

Scenografin är enkel men noga i takt med den tid som skildras. Stockholm år 1905: Sverige plågas av unionstvisten med Norge, ett kvardröjande klassamhälle där andra krafter som vill något mera åt flera har börjat röra på sig men hålls nere ännu en tid av kungaväldet och högerkrafterna. En klocka slår några ödesbestämda slag. Ett pianostycke spelas upp med dröjande nedslag i tangenterna. Ett avvaktande ljus sprids över scenen.

En man kommer in, slarvigt klädd i pyjamas och morgonrock. Ställer sig vänd mot väggen, begrundar noga ett kvinnoporträtt på väggen som möjligen kan vara hans mor samt ett inramat diplom utfärdat till doktor Glas. Sedan tar historien sin början med en enda person på scenen. Börjar gör också frågeställningarna om ondska och godhet, skuld och försoning, om tro och tvivel, om livets mening och om det överhuvudtaget har någon mening. Allt stämmer möte i doktorns plågade själ.

[contentcards url="https://www.skd.se/2019/06/20/han-gor-doktor-glas-pa-egen-hand/" one_line="true"]

– En läkare måste vara människovän, det är inte jag, snarare andas han fram.

Men varför är doktorn så tveksam? Han har tidigare fattat beslut som avgjort frågan liv eller död på ett sätt som skulle väckt samvete hos vem som helst men inte hos honom? Ja, varför skulle han tveka, han som avsiktligt avstått från äktenskaplig gemenskap därför att han inte funnit den rena kärleken som i sin fullständighet skulle lyft honom upp ur den ensamhet, som ibland blir hans plåga, ibland blir hans skydd mot den så kallade lycka som många i hans egen ålder inbillar sig att de upplever?

Så rullar dramat vidare. I sitt övermänniskoideal – han föraktar ju prästen som han finner vara självisk, ond, ful och frånstötande - blir han efterföljare till Raskolnikov i Dostojevskijs Brott och straff men i motsats till denne ångrar han inte sin gärning. Han frågar inte efter den nåd som förlöste Raskolnikov från hans skuld. Doktor Glas blir istället glad och upprymd.

Fredrik Gunnarson gör en rolltolkning som följer med åskådaren när föreställningen är slut. Kan ett brott mot en människa samtidigt vara en gärd av barmhärtighet mot en annan? Med ideliga klädbyten som avslöjar huvudpersonens villrådighet, med svettig panna ropar han ibland av förtvivlan, men lika ofta av lättnad. Det är en ohygglig process som åskådaren får vara med om ända fram till det ödesdigra beslutets verkställande.

Omedvetet länkas upplevelsen av rollinnehavaren till Hjalmar Söderberg själv; en tillsynes självmedveten man som på samtida porträtt allvarligt och avståndstagande med snudd på arrogans vänder blicken på en punkt över betraktaren. Var det sådan han var; han som föredrog storstäderna Stockholm och Köpenhamn framför småstadslivet i militärernas, ämbetsmännens och hantverkskollektivets småskurenhet i lilla Kristianstad där han satt och surade i ett år?

I Bjärnumsteaterns nära, familjära miljö med sommargrönska in på knutarna känns storstaden avlägsen. Kanske just därför kommer publiken Hjalmar Söderberg och hans doktor närmare än vad den urbant sinnade författaren själv skulle föreställt sig.