Dansbandsmusikens rebeller

Året var 2010. Carolina Skaarup Lagerborg hade precis som så många andra ungdomar som precis tagit studenten, inte en susning om vad hon vill göra i framtiden. För att få lite inspiration, och inte minst tjäna pengar, tog hon sitt pick och pack från familjehemmet i Klippan och reste till England för att jobba med jakthästar.

– När jag fick lite distans till allt hemma så insåg jag att jag ville starta ett band. Jag rekade med en basist och gitarrist som jag kände och spelat med tidigare och så småningom hittade vi även en trummis och keyboardist, berättar Carolina Skaarup Lagerborg.

Callinaz var fött och för att kunna satsa på musiken reste Carolina hem till Sverige igen med den noggranna bandplan som hon hade jobbat fram. Kampen att slå sig in i Dansbandssverige kunde börja.

Att det blev just dansbandsmusik kanske förvånar dem som tidigare sett Carolina som punkare när hon hade bandet Croxmiss tillsammans med två andra tjejer.

– Vi lade bandet på hyllan i gymnasiet eftersom vi gick olika vägar. Jag började istället spela med ett coverband och då provade vi några dansbandslåtar. Jag gillade det direkt, vilket är rätt konstigt egentligen. Jag är ju inte uppväxt med dansbandsmusik hemma så jag har ingen naturlig relation till den. Men där och då kände jag att det var något som jag ville göra mer av, jag blev lite kär i dansbandsmusiken och inte minst i allt runtomkring. Det ligger en enorm glädje i hela kulturen, säger Carolina.

Nästa år har Callinaz funnits i tio år, och även om det nuvarande året är det bästa någonsin så var det en tuff tid för bandet till en början.

– Ja herregud, det har varit väldigt upp och ner hela tiden. Vi började som ett traditionellt dansband och hade alla dessa mål som jag hade skrivit ner när jag var i England och hade alldeles för mycket fritid, haha. Vi visste däremot inte riktigt hur vi skulle nå dit. Dessutom förstod vi inte alla regler. Men så chansade vi och kontaktade några av de stora spelställena och sa att vi kunde spela gratis i pausen mot att arrangören lovade att vi fick komma tillbaka och spela mot betalning om publiken gillade oss. På så sätt kunde vi också lära oss alla de här reglerna och iaktta hur de större banden gjorde.

Vad är det för regler?

– Det finns många. Hur kvällarna ska vara upplagda, att pauserna ska vara på en viss tid, vilket tempo man ska hålla ... Det ska ju gå att dansa till musiken. Naturligtvis var detta jätteförvirrande för ett nytt band, skrattar Carolina.

Taktiken Callinaz körde visade sig dock fungera alldeles ypperligt och redan efter ett par år hade bandet 150 spelningar om året. Men så kom den där tiden när bandmedlemmarna tvingades att stanna upp och fundera över vad det egentligen var de gjorde – och ville de verkligen fortsätta på samma sätt?

– Vi började känna så här lite smått för tre-fyra år sedan. Jag har ju som sagt punken i mitt bagage, basisten har spelat rockabilly och de andra i bandet har hårdrock och andra genrer bakom sig. Utan att vi tänkte på det smög sig lite av dessa influenser in i dansbandsmusiken.

Även om Callinaz sakta med säkert såg sin nya och unika dansbandsstil växa fram och kände sig trygga med den, stod bandmedlemmarna nu inför nästa dilemma. Hur skulle de göra med alla inbokade spelningar där de lovat att spela den musik som var ”gamla” Callinaz, med mer traditionell dansbandsmusik?

– Vi stod inför ett väldigt tufft beslut då. Faktiskt helt avgörande för oss som band. Från att inte ha haft några spelningar till att ha nått målet med hundratals spelningar om året, kunde vi verkligen äventyra det? Men vi var alla överens. Det fungerade inte att fortsätta som tidigare, vi ville göra den här mer alternativa dansbandsstilen. Så vi fattade beslutet att hellre stryka spelningar och kanske bli tvungna att gå ner på deltid än att fortsätta med något som vi inte riktigt kunde stå för längre, säger Carolina.

Callinaz nya stil skulle dock visa sig gå hem i Norge och efter ett intensivt turnerande där förstod även arrangörerna i Sverige Callinaz nya storhet.

– Den rikta markören kom med vår senaste platta Fröken Dynamit som kom förra året. Vi behövde verkligen den för att visa att vi är ett nytt Callinaz.

Carolina beskriver skivan som lite spretig, precis som hon tycker att bandet är.

– Vi bjuder på ett jäkla brett utbud när det är en danskväll måste jag ändå säga. Blues, rock’n’roll, dansbandslåtar ... det är en annorlunda upplevelse.

På albumet finns covers på bland annat Ed Sheerans ”Shape of you” och Guns N’Roses ”Sweet childe of mine”.

– De passar bra ihop med våra egna låtar. Jag tycker att vi har skapat oss en ganska unik profil med just den här mixen, fortsätter Carolina.

Hur ser du på dansbandsmusikens ställning i framtiden?

– Det kommer nog att bli fler band som gör som vi, som gör dansbandsmusiken lite mer alternativ och blandar in fler musikstilar. Det lockar också en större publik och inte bara de som vill gå ut och dansa. Men visst, sedan blir det färre band hela tiden och även branschen blir mindre. Samtidigt är det så jäkla hög kvalitet på de band som finns nu så dansbandsmusiken kommer att fortsätta att utvecklas tror jag.

Vad har du för råd till unga dansbandsmusiker som försöker ta sig in i branschen?

– Våga fråga andra band. Det är det som jag är mest glad över att vi gjorde. Att vi vågade ställa riktigt dumma frågor - det kom vi ju långt på!

Om du får beskriva Callinaz med tre ord?

– Upplevelse, sväng och glädje. Det är vad vi får höra allra mest. Att vi har följt våra hjärtan hörs i vår musik. Det kommer man väldigt långt på.