En picknick i Tjernobyl
”Förresten visste jag redan för tio år sedan hur det skulle sluta. Med ogenomträngliga barriärer. Ett fem mil brett bälte av tomt land. Forskare och soldater, inga andra. Ett fruktansvärt sår på planetens kropp, hermetiskt förseglat ... Och visst var det nödvändigt, det tyckte alla och inte bara jag.”
Det har gått lång tid sedan en främmande, utomjordisk, civilisation besökte jorden och sedan lämnade den oss utan att någonsin söka vare sig kontakt eller konflikt. De platser de besökte ligger som svarta sår dit bara forskare och soldater har tillträde och det är förenat med livsfara att gå in. Utomjordingarna har inte bara lämnat för mänskligheten värdefulla artefakter efter sig utan även mystiska och svårgreppbara faror. Runt artefakterna har en svart ekonomi växt fram och så kallade stalkers – vägvisare – ger sig in i zonerna för att hitta dem.
[contentcards url="https://www.skd.se/2019/06/09/inte-en-bra-plats-for-en-picnick/" one_line="true"]
Jag läser boken parallellt med att jag ser HBO:s med rätta hyllade serie Chernobyl. Samtidigt är det svårt att inte få bilder i huvudet både från det övergivna och – skulle det visa sig – livsfarliga industriområde som filmen Stalkers protagonister beger sig in i och till den uppmärksammade drönarfilm från den nu övergivna förbjudna zonen kring Pripjat, staden i Ukraina där Tjernobyl ligger.
”... ett sår, en skattkammare, en djävulsk frestelse. Pandoras ask, ett monster, en demon ...”
Övergivna platser har en speciell lockelse. Hela fenomenet urban exploration har dykt upp kring just den lockelsen: platser som är fördolda, övergivna av människan. I detta sammanhang är naturligtvis Pripjat något av en helig graal. Att det är förenat med livsfara att besöka den förbjudna zonen tycks bara öka dess lockelse.
För Andrej Tarkovskij skulle produktionen av filmen Stalker bli dyrköpt. Precis som många andra av de medverkande avled han i cancer, något många tror orsakats av de svårt förgiftade industrimiljöer i Baltikum där filmen är inspelad. Stalker hade premiär i Sovjet 1979 och Tarkovskij dog 54 år gammal den 29 december 1986, ett drygt halvår efter den värsta kärnkraftolyckan i historien.
”Så här var det med zonen: kom man tillbaka med byte var det ett mirakel, kom man tilbaka levande – en framgång, med en patrullkula i arslet – ren tur, och allt annat var ödet ...”
