De har hittat sig själva i folkpopen

När tidningen når henne sitter hon i turnébussen på väg från Gåsemora på Gotland till Växjö för nästa stopp på turnén, en turné som innefattar en bit över 30 spelningar under sommaren och som ikväll når Sommarrocken i Svedala.

– Jag älskar det här livet, det gör vi allihopa. Det är klart att man är trött men över lag väger fördelarna över - att få lov att träffa dem som lyssnar på vår musik.

Maria Jane Smith och Victor Thell träffades under de sena tonåren hemma i Helsingborg där de båda spelade i band i olika konstellationer,

– Både Victor och jag kommer från en bandbakgrund. Jag har spelat gitarr i alla år och Victor är trummis i grunden. Vi har växt upp på [rockklubben] Tivoli.

– Det var väl Victor och jag som var mer drivande i att skriva, skapa och vara kreativa. Vi var väldigt på och till slut kände vi att det var bättre att det var vi två.

De flyttade till Stockholm när de fått in en första fot och en kontakt på skiv- och distributionsbolaget Playground Music.

– Det tog ett tag innan vi signade där men vi tog chansen. Han hade hört en demo som vi gjort som han inte tyckte var så jättebra. Han tyckte att rösterna hade kvaliteter och att låtarna var väldigt bra men att vi hade producerat dem i knasiga format. Sedan dess har vi kämpat på.

Smith & Tells debutsingel ”Kill it with love” kom redan 2012 men var mer åt det elektroniska danshållet, helt annorlunda än den moderna folkpop bandet sedermera gjort sig kända för.

– Jag personligen räknar inte riktigt de elektroniska sakerna till det bandet vi är. Vi var tonåringar då och experimenterade med allt möjligt, det är bara det att vi gjorde det i offentligheten och det är möjligt att någon kommer ihåg någonting.

Nu är alla de tidiga elektroniska låtarna nedplockade från nätet. Det var först med låten Statue från 2015 de kände att de hittat sig själva i den mer folkpopiga stil som gjort bandet kända för en bredare publik.

– Det var med Statue jag fattade hur jag gillade att skriva texter. Jag förstod att man kan skriva om vad som helst, det behöver inte vara love, shove, dove. Det känns mer nu som att vi är poeter som tonsätter våra dikter och det var där som det klickade till.

Den kände amerikanske kritikern Bob Lefsetz kallade Statue för en ”omedelbar klassiker” och Smith & Tell har jobbat upp en publik på andra sidan Atlanten.

Den typ av pop som uppblandas med lite countrytongångar är ännu ganska ovanlig i Sverige. I USA däremot är den väldigt stor.

– Jag vet inte riktigt hur vi har hamnat där. Det är inte så att vi har lyssnat jättemycket på de banden heller. Det är nog en kombinationen av beatsen som är väldigt uppåt tillsammans med de lite mörkare texterna som gjorde att vi hittade dit. Sedan har vi alltid uppskattat att det bygger på akustiska instrument men att man kan sväva iväg på lite samplingar. I USA känns det som att det är standard, vanlig pop-rock helt enkelt, och vi spelas på alternativrockradion.

– Just nu ligger vi topp 10 på Triple A Radio [Adult Album Alternative, reds anm] i USA och vi har varit fram och tillbaka några gånger nu. När vi kom till Sacramento nyligen så var det 6 500 i publiken och ett jävla ös och vi var helt chockade. Dagen innan hade vi spelat för 150 personer i San Francisco och bara det tycker jag är stort, att man kommer till andra sidan jordklotet och folk sjunger med i ens texter. Vi träffade ett fan som sade att han lyssnat på oss i fem år och att det var första gången han fick se oss live, Det är vackra ögonblick. Jag kände igen hans namn från Instagram.

Hur känner ni att mottagandet har varit här i Sverige?

– Jag trodde nog att det skulle ta längre tid, eller eventuellt inte hända alls, och vara svårare för folk att ta till sig men det har varit helt fantastiskt. Vi känner oss varmt välkomnade. Folk kanske tycker att vi har varit en frisk fläkt.

Det fínns något slags spänning i det, i kombinationen mellan det folktonade och traditionella å ena sidan och det moderna å den andra ...

– Victor är producent och vi är väldigt noga med alla ljud vi lägger in. Det är mycket grejer som vi gör i datorn. Vi tar inspelningar av organiska ljud och samplar dem och processar det. Som i låten Alice tar vi en sampling och spelar den bak och fram och så har vi en nylonsträngad gitarr som är upp-pitchad.

Parallellt med arbetet med Smith & Thell skriver Maria Jane Smith och Victor Thell låtar till andra artister, bland annat Molly Sandén och Samir & Viktor.

– Det råkade bli så. Min onda plan har alltid varit att bandet ska ta över men så skrev vi en jäkla massa låtar och så visade det sig att det var folk som ville ha dem. Det låter ju inte så här om allt som kommer ur ens själ. Jag tror första avstampet var Freak med Molly Sandén. Det började med att vi träffade en kontakt till henne som undrade om vi ville gå in i studion och skriva något och så blev det den låten. Sedan har det varit många andra som har velat att vi skulle skriva till dem också.

– Det har utvecklat oss. Det är ganska fritt också att få gå in och leka poptjej en dag i studion och sedan ska man gå in och skriva något helt annat. Jag tror att det gör oss till bättre artister för man plockar kunskap överallt ifrån.

Det blir aldrig så att när ni skrivit någon låt till någon annan och så har ni tänkt: fasen, den där borde vi köra själva?

– Nej, det har aldrig hänt. Vår genre är så väldigt annorlunda än de artister som vi skriver för. Vår genre fungerar inte på det co-write-sättet. Det är två olika världar.