Träffsäkert grepp i lång skräckfilm

Den minnesgode skräckfilmsfantasten kommer säkert osökt att tänka på den engelska skräckfilmen The Wicker Man (Dödlig skörd) från 1973 ganska tidigt i amerikanska skräckfilmsregissören Ari Asters (som tidigare gjort Hereditary) nya rysare Midsommar. The Wicker Man var en av de ganska få skräckfilmer Britt Ekland kan skryta för sina barnbarn om att ha varit med i och den räknas som en kultfilm i genren i dag. I en liten by i Skottland ägnar sig befolkningen bakom ett flummigt och flowerpower-aktigt yttre åt mörka ritualer och avgudadyrkan.

Det här temat förvaltar Ari Aster onekligen väl i Midsommar även om hans historia har sina formsvackor. I Midsommar befinner vi oss inte i Skottland men väl i Hälsingland i Sverige dit en grupp unga amerikanska universitetsstudenter kommer för att fira midsommar.

Inledningvis får vi i korta drag veta att Dani (Florence Pugh) befinner sig i ett djupt trama efter föräldrarnas död och att pojkvännen Christian (Jack Raynor) är iögonfallande ointresserad av henne. Nu reser de till Sverige, ditlockade av sin svemska vän pelle (Vilhelm Blomgren) med förhoppningar om den svenska synden men hamnar istället hos ett till synes flummigt kollektiv som verkar som en kvarleva från 60- eller 70-talet.

Ytligt sett är den vitklädda sekten i sitt rituella midsommarfirande roande för de amerikanska ungdomarna men när de bevittnar två spektakulära självmord förstår de att de bokstavligt talat tagit fan i båten.

Temat är som sagt inte förbrukat utan ger genren - precis som ovan nämnda The Wicker Man - en välbehövlig knuff framåt. Just att använda den svenska sommaren och midsommarfirandet som en ram runt den mardrömslika intrigen är ett intressant och träffsäkert grepp som fungerar minst lika bra som att låsa in ungdomarna i en gammal kåk med gengångare och demoner. Det ligger heller inte filmen till last att man ibland spränger in djupsinnigheter om till exempel åldrandets vedermöder och elitens rätt att styra och ställa över de som inte vill eller kan leva upp till ställda krav. Dessa faktorer hjälper istället till att förstärka den absurda känslan av att vi befinner oss i djävulens trädgård.

Midsommar, som är 2 timmar och 30 minuter lång, hade dock mycket väl kunnat klara sig utan den sista halvtimmen.