Bil­bränderna bör be­kämpas brett

Bilar brinner runt om i Sverige i som­mar, lik­som ti­digare som­rar. I år har Lund drabbats extra hårt. Här­om natten brändes tre bilar i Häss­le­holm.

Mo­tiven för mord­bränderna va­rierar. I vissa fall handlar det om att or­ga­ni­se­rade brotts­li­gor hämnas på varandra. I Fal­ken­berg brändes en bil upp utan­för en mink­far­ma­res bo­stad. Det dådet har djur­rätts­ak­ti­vister tagit på sig. Det är inte första gången ”djur­vänner” an­vänder mord­bränder som kamp­me­tod.

Men of­tare är det fru­stre­rade ung­domar om bränner bilar för att ”få en kick” el­ler för att synas och höras.

I so­ci­ala me­di­er fro­das myterna att po­li­ti­ker inte bryr sig, inte säger nå­got el­ler vågar göra nå­got. Men det är fel. Alla alla toppoli­ti­kerna pratar om pro­blemet, även om de kort­sik­tigt är gans­ka makt­lösa.

Så fö­re­slog An­nie Lööf (C) ex­em­pel­vis re­dan 2016 att ung­domar som döms för att ha satt bilar i brand ska få av­tjäna ung­doms­tjänst hos po­lisen.

Ste­fan Löfven (S) be­to­nade för­ra året att ”det finns ingen frust­ra­tion, ingen be­svi­kel­se, ingen orättvisa som mo­ti­verar att man går och tänder på an­dras bilar”.

Ulf Kristersson (M) fö­re­slog fler ka­me­ror och att po­lisen tar över an­svaret från so­ci­al­tjänsten för de grövst kri­mi­nella, me­dan Jan Björklund (L) ville att so­ci­al­tjänsten in­griper myc­ket ti­digare för att få bort ung­domar från den kri­mi­nella mil­jön.

Så visst finns det för­slag. Men det tar tid att för­ändra at­ti­tyder och be­te­en­den.

Yng­ve Sunesson