Evelina Stenbeck. Foto: Privat

Om att föröva, förlåta och författa

Lyrikspalten

Tips: Missa inte årets Louisiana Literature. I år firar festivalen 10 år 22-225/8 med gäster som Michel Houellebecq, László Krasznahorkai, Claudia Rankine, Sara Stridsberg och Rachel Cusk.

Eftersom jag brukar tillbringa mina semestrar i Blekinge skärgård ser jag alltid till att få möjlighet att besöka Ronneby stadsbiblioteks utförsäljning av gallrade böcker. Jag tycker om att bläddra i backarna. Letandet är vilsamt. Det är skönt att slippa välja bland bibliotekets fullständiga bestånd. Bibliotekariernas gallring skapar en begräsning för mig: det jag hittar i boklådorna får bli årets semesterbibliotek. Ofta hittar jag titlar utgivna på mindre förlag, inte sällan översättningar, ofta av poesi. De vackra utgåvorna ser helt olästa ut. Det verkar som om ingen ens har öppnat böckerna. Även i år bär jag hem ett antal exemplar och ställer i bokhyllan.

Senare under dagen sitter jag och småfryser på en klippa. I min medhavda korg ligger den lilla diktsviten Ondskan in i märgen av Emilio Zucchi översatt av Jesper Svenbro och utgiven på förlaget Faiton. Ondskan in i märgen är en berättande, närmast dokumentär dikt om Salò-republiken under de sista åren av fascism i Italien. Två gestalter står i centrum: Pietro Koch och Anna Maria Enrigues. Han är en dandy i kamelhårsulster och ledare för den tortyr som användes av fascisterna i Villa Triste i Florens. Hon är en medeltidshistoriker av judisk härkomst och sedermera spion i motståndsrörelsen. Tillfångatagen utsätts hon för tortyr hos Koch.
Det som är mest tankeväckande med Zucchis dikt är inte de enskilda och fasansfulla detaljerna om fascisternas förhörsmetoder. Inte heller den mångfasetterade gestalten Koch som efter att ha blivit frisläppt från fängelse låter sig bli anhållen på nytt i tron att han då kan komma att rädda sin älskade, Tamara Cerri. Nej, det är den mördade Anna Maria Enrigues lyriska monolog i den trettiotredje och sista dikten som lämnar mig fascinerad och gripen. I den vänder sig den döda Anna Maria Enrigues till sin förövare Koch med en förhoppning om att hans handling att få Tamara Cerri frigiven ”verkligen var en gest av kärlek / inte av högmod, fåfänga”. Monologen fortsätter: ”Jag kommer ihåg dig / som frånstötande vidrig; ändå hoppas jag / att från ditt mörka inre / måttlös i sin ondska / en gnista av kärlek ska ha sluppit ut / för evig tid”

Svenbro skriver i efterordet att monologen väcker frågor om förlåtelse. Kan man förlåta det som är oförlåtligt? Eller är det, undrar han, just det som verklig förlåtelse innebär? Zucchis dikt ger inga entydiga svar. Den fortsätter ställa frågor om vad människan är förmögen att göra. Föröva, förlåta, författa. Tre handlingar som sammanstrålar i Zucchis bok, en text som jag förmodligen helt hade missat om det inte vore för bibliotekens sommargallring.

Tips: Missa inte årets Louisiana Literature. I år firar festivalen 10 år 22-225/8 med gäster som Michel Houellebecq, László Krasznahorkai, Claudia Rankine, Sara Stridsberg och Rachel Cusk.