Coronapandemin har drabbat oss med stor kraft i sex månaders tid och inget slut går att se. Förhoppningar om fungerande vaccin eller läkemedel som kan bota från influensan låter vänta på sig. Det har tvingat fram en rad restriktioner och troligen är mer att vänta efter den kraftiga smittspridningen. Antalet coronasmittade i Sverige det senaste dygnet är den högsta siffran sedan pandemins start – 2 128 bekräftade fall. Ändå måste samhället i stort fungera.

Vi vet att folksamlingar och trängsel utgör en riskfaktor. Därför tillhålls vi att undvika att nöjeshandla och trängas i butiker. Men all slags trängsel går inte att undvika. Framförallt måste vuxna som yrkesarbetar kunna ta sig till och från jobbet och skolelever transportera sig till skolorna. För många av dessa är det buss eller pendeltåg som gäller.

Runt om i landet blöder kollektivtrafikbolagen pengar. Ett sätt att möta denna påfrestning har varit indragna turer, vilket i sin tur skapat svår trängsel i rusningstid. Det riskerar att snabba på smittspridningen. Samtidigt har dessa trafikföretag kniven på strupen för att inte ekonomiskt gå under.

De ekonomiska påfrestningarna för kollektivtrafiken slår mot landets regioner och kommuner. Ändå måste hjulen fortsätta att rulla.

Därför måste staten gå in och kompensera dels för förluster, men också för att kollektivtrafiken skall kunna bedrivas på ett så riskfritt sätt som möjligt. De 2 miljarder som regeringen utlovat räcker inte på långa vägar. Satsningen måste bli betydligt mera kraftfull. Ett särskilt riktat stöd bör också ges för att trafikbolagen skall kunna anställa konduktörer och därmed skydda förarna från smitta och för att ha råd sätta upp plexiglasskydd mellan passagerarsätena. Dessutom bör slopade p-avgifter övervägas för att fler skall kunna ta sig till jobbet på ett smittsäkert sätt. Det är allvar nu.

Lars J Eriksson

DEBATT: Den globala coronapandemin har satt fokus på folkhälsofrågor.

Folkhälsan i Sverige utvecklas överlag positivt men det finns utmaningar, som till exempel att det finns stora och växande hälsoskillnader mellan olika grupper i samhället. Hälsa har blivit en klassfråga.

Felaktig kost kan leda till övervikt och fetma. Det kan i sin tur leda till ökad risk för att drabbas av olika sjukdomar, till exempel typ 2-diabetes, högt blodtryck, höga blodfetter och hjärt- och kärlsjuk-domar.

Fetma ökar också risken för vissa cancerformer, till exempel bröstcancer och prostatacancer. Forskningen visar att det är viktigt att äta varierat, som fisk, kyckling, fibrer, frukt och grönt. Däremot bör vi undvika alltför mycket fett och socker. Det vi äter påverkar i allra högsta grad vår folkhälsa.

Det är viktigt att från politiskt hålla se över möjligheten att ta fram olika typer av styrmedel för att få oss konsumenter att göra nyttigare väl när vi ska handla, så att vi hellre väljer frukt och grönt än godis, läsk och kakor.

I en undersökning, genomförd av Demoskop på ett underlag över ca tusen intervjuer, som Cancerfonden hänvisar till framhålls att inställningen till åtgärder för att minska övervikt och fetma hos barn välkomnas. I rapporten lyfts fram levnadsvanor som ökar risk för cancer och ohälsa. Varje år insjuknar över 90 000 personer i Sverige kopplade till kostvanor och fysisk inaktivitet. Bland åtgärderna som lyfts fram är sänkt moms på frukt och grönsaker, skärpt lagstiftning för livsmedels-reklam riktad mot barn, frukost i skolan och införande av skatt på sötade drycker.

Även WHO (världshälsoorganisationen) har sedan länge på vetenskapliga grunder slagit fast att den höga konsumtionen av raffinerat socker och snabba kolhydrater (mjöl, stärkelse) är främsta orsaken till diabetes.

Framförallt betonas beskattning av sockersötad dryck vara det som har visat sig ha tydligast bevisad effekt på konsumtionsmönstret. Samtidigt kan man självklart ha synpunkter kring detta med att införa ytterligare punktskatter. Ett 40-tal länder i världen har emellertid i dag varianter på sådana skatter, däribland Norge, Storbritannien, Irland, Ungern, Finland, Frankrike och Portugal. Det finns anledning följa upp hur detta påverkat konsumtionen av sockersötade drycker. Om det haft gynnsam effekt kan det vara värt att överväga även i Sverige.

Information och kunskap är dock själva grunden. Ökad medvetenhet om dessa frågor är av stor vikt att främja.

Utifrån den mångfald av vetenskapliga fakta och erfarenhet som finns på området borde informations-insatser för att öka medvetenheten kring riskerna med sockersötade drycker vara ett steg framåt för att stärka folkhälsoarbetet.

Daniel Andersson (S)

Riksdagsledamot

Örebro län

Ledamot av Konstitutionsutskottet

Per-Arne Håkansson (S)

Riksdagsledamot

Skåne län norra och östra

Ledamot av Konstitutionsutskottet

Nyligen läste jag att reningsverk har problem med saker människor slänger ner i toaletten. Jag minns när jag en gång var på studiebesök på ett reningsverk och blev förevisad en damm där föremål flöt omkring som skulle rensas bort. Förutom mängden av kondomer, bindor och tops var det påfallande många klädesplagg som kalsonger och trosor. Vår guide berättade också att de en gång fångat upp en hel julgran som lyckats ta sig genom systemet från toaletten till reningsverket, men fråga mig inte hur.

Vad skall man göra åt detta problem med nedskräpning via toaletten? Det finns inte mycket mer än att vädja till folkvett. För man kan inte förbjuda människors underkläder.

Det har man däremot gjort när det gäller plastpåsar, Miljöpartiets största framgång som regeringsparti.

Förhoppningen var att skatten skulle dra in över två miljarder per år. Istället har det blivit 25 miljoner per månad hittills, så under ett år lär det inte bli mer än 300 miljoner.

Skatten är totalt meningslös. De flesta gör troligen som vi i vårt hushåll, använder plastpåsar för soporna. När vi inte längre köper livsmedelsaffärernas plastpåsar köper vi tunna soppåsar. De brukar kosta mindre än en tjuga för 30 stycken. Så vad blev vinsten? Plastkassen från mataffären ersätts av en soppåse i plast som är skattebefriad.

SVT hade det goda omdömet att backa från beslutet att lägga ner Det sitter i väggarna. Att politikerna skall backa från plastpåseskatten är troligen att överskatta deras omdömesförmåga.

Lars J Eriksson

Den ekonomiska brottsligheten har länge, alltför länge, legat före både våra lagar och samhällets resurser att bekämpa detta slag av kriminalitet. Delvis beror det nog på att vi varit alltför godtrogna och inte insett att även kriminella har intellektuell kapacitet att hitta kryphålen i våra lagar och utnyttja inte minst internet till sina syften.

Svenska Dagbladet publicerade för några dagar sedan ett reportage om hur kriminella ägnar sig åt penningtvätt genom att handla lyxvaror. Om någon tjänat hundratusen kronor på t.ex narkotikaaffärer kan inkomsterna göras vita genom att köpa några dyra lyxklockor eller handväskor. Dessa kan sedan säljas vidare och de från början svarta pengarna har därmed blivit vita. I artikeln beskrivs till och med en affär för lyxprodukter som varit en del av den organiserade brottsligheten.

I Expressen redogör Fastighetsägarnas vd Anders Holmestig för hur hyreslägenheter genom en byteskedja säljs för stora pengar. Priset för en hyreslägenhet i Stockholm kan handla om 200.000 kronor per rum. Det gör att hyresgästen med en trea kan få den icke föraktliga summan av 600.000 kronor för ett vanligt hyreskontrakt om denne är tillräckligt skrupelfri.

Penningtvättslagen har tillkommit för att försvåra för kriminella att tvätta svarta pengar vita. Men bankerna verkar ha dålig förmåga att skilja agnarna från vetet. En 90 årig person som varit kund i samma bank sedan 70 år kan få kritiska frågor om vart pengarna skall när ett större transaktion sker, trots att det borde vara uppenbart att det inte är en person inblandad i ekonomisk brottslighet. Samtidigt har vi sett hur stora svenska affärsbanker i Baltikum haft dålig kontroll på ursprunget för mångmiljonbelopp som flyttats mellan skilda konton i olika länder.

Penningstvättslagen är ett utmärkt verktyg. Men den praktiska tillämpningen behöver bli bättre. För att följa pengarna är mycket effektivt i kampen mot ekonomisk brottslighet och även finansiering av terrorism.

Den konservativa domaren Amy Coney Barrett har godkänts av Högsta Domstolen, trots en i sammanhanget låg ålder och kort erfarenhet som domare. Valet av henne förändrar det amerikanska politiska landskapet i konservativ riktning, potentiellt i decennier. Det hastiga godkännandet av Coney Barrett frångår en tidigare för amerikansk politik grundläggande princip om att valet av domare ska avspegla den allmänna opinionen och inte ska ske nära presidentval, gör att det nu spelar mindre roll vem som vinner valet än det annars skulle gjort. Med en högerpräglad högsta domstol kommer en politiskt, ekonomiskt och socialt konservativ agenda cementeras oavsett vem som sitter i Vita Huset.

Det enda alternativet är att försöka utöka antalet domare, så att demokraterna får möjlighet att välja liberaler på de posterna. Men så kallad ”court packing” är en kontroversiell praxis som är långt ifrån okontroversiell. Joe Biden har undvikit att svara på frågan om han kan tänka sig att byta åsikt och sälla sig till skaran som vill utöka antalet platser i högsta domstolen. Han har tidigare varit av åsikten att man absolut inte kan göra så, men pressen från partiets vänsterfalang ökar.

Coney Barrett nominerades av Donald Trump bland annat för att tilltala hans socialkonservativa väljare. Coney Barrett är konservativ katolik och vill se både ett avskaffande av samkönade pars rättigheter och möjligheten till abort.

Ett av hennes mer kontroversiella beslut var att neka en tonårig fånge som upprepade gånger våldtagits av en fängelsevakt både före, efter och under en graviditet skadestånd, eftersom övergreppen skedde på ”vaktens fritid” och därmed inte kunde ses som utförda i tjänsten. Coney Barrett pjoskar med andra ord inte med kvinnors rätt till sin kropp och fysisk integritet. USA har redan på sina håll drakoniska abortlagar. Utnämningen oroar med rätta många utanför Trumps väljarbas.

Det är en katastrof att det läckt ut ritningar på bankvalv, larmsystem och riksdagsbyggnader när säkerhetskoncernen Gunnebo hackats, som Dagens Nyheter rapporterar. Företaget sysslar med verksamhet som kontanthantering, larm och övervakning och har tillgång till känsliga uppgifter. Det finns en del för andra företag att lära sig av Gunnebokoncernens hantering av attacken de utsatts för.

Företaget hotades med att känslig information skulle läckas och göras offentlig om hackern inte fick betalt. Att Gunnebo vägrade betala någon lösensumma för den stulna informationen är i grunden bra. Brott ska inte löna sig och om de betalat hade utpressningsförsöken kunnat fortsätta, vilket är särskilt riskfyllt för företag som samarbetar med verksamheter som myndigheter och banker. Kritiken mot Gunnebo består i att de av oklara skäl inte utredde om utpressarna gjorde allvar av hotelsen efter utpressningsförsöket. Vi vet nu att de gjorde det.

Ett av många problem med det är att det inte går att veta om och när någon använder informationen. Sannolikt använder ingen av uppgifterna om riksdagens larmutrustning för att göra skada, men uppgifterna är av goda skäl sekretessbelagda. När de läcktes borde verksamheten ha underrättats om att det finns ett säkerhetshot.

Hackeraktivitet av det här slaget lär bara öka, så alla som sysslar med verksamhet som kan påverkas menligt av det måste vara mer säkerhetsmedvetna än såhär.

När hackare underställda den franska polisen lyckades knäcka den krypterade mobiltjänsten Encrochat, som användes av många grovt kriminella för att kommunicera, var det en unik möjlighet att komma åt bland annat kända gängkriminella även i Sverige. Arbetet med att knäcka Encrochat-koden var en EU-gemensam insats och gemensamma europeiska insatser mot organiserad brottslighet har en enorm potential. Europol och andra samarbeten kan, om de fungerar väl, bli en stor huvudvärk för den organiserade brottsligheten, som inte bryr sig om nationella gränser.

Men de svenska mordutredningarna riskeras nu av tungrodd byråkrati. Varje förfrågan från utredare i Sverige och andra länder ska skickas till EU:s åklagarorgan Eurojust i Nederländerna som en europeisk utredningsorder, vilken i sin tur sen ska prövas av fransk domstol. Givetvis måste processen vara rättssäker. Men det blir långt ifrån rättssäkert om man måste släppa hundratals mordmisstänka på grund av långsam administration.

Detta frustrationsmomentet återkommer gång på gång i diskussionen om europeiska samarbeten mot grovt brottslighet: den oändliga potentialen i att dela kompetens, resurser och kunskap och den enorma frustrationen kring att systemet är så tungrott.

Om man ger europeiska polisiära samarbeten fler möjligheter till samarbete och informationsutbyte måste man också ge dem resurser till att hantera och analysera informationen. Det måste kunna bekostas av alla medlemsländerna, så kravet på mer personal och fler arbetstimmar inte faller på de enskilda medlemsländerna.

Det vore direkt tragiskt om man tvingades att släppa dessa grovt kriminella på grund av tidsbrist. En lösning som enligt Dagens Nyheter har diskuterats som ett slags snabbspår är att hela det franska Encrochat-materialet skulle kunna kopieras och överlåtas till rättsväsendet i Sverige och andra länder, som skulle kunna utföra egna sökningar. Detta, eller någon annan form av snabbspår, måste till.

I förlängningen måste man komma fram till en varaktig lösning på hur EU-länderna kan dela information med varandra.

Samarbetet i Norden har fått några allvarliga törnar under coronakrisen. Men visst är väl samarbetet stabilare än så? Politiker i nästan alla de nordiska länderna har den senaste tiden luftat sin oro över samarbetet, bland andra gränshinderrådets ordförande Bertel Haarder, näringsministern på Åland Fredrik Karlström och den svenska Nordenministern Anna Hallberg.

Coronapandemin har gjort nästan alla länder inåtvända. Det är egentligen svårt att förstå, en kris av den arten borde trigga samarbete. I stället har alla länder fattat sina egna beslut, vilket inneburit en stor ryckighet och stor skada för det etablerade samarbete som finns i gränsregionerna. Öresundsregionen har drabbats hårt och i andra änden av Sverige, vid Haparanda-Torneå, har det varit likadant. Gränserna har stängts och öppnats med stor godtycklighet. På Åland där man som svenskspråkig region har ett stort samarbete och utbyte av och med Sverige drabbas näringslivet hårt. Trots att det finns ett relativt stort självstyre på Åland gäller det inte när en pandemi slår till.

Karlström säger till SVT att de nordiska länderna borde bekämpa pandemin tillsammans. Om det gjorts såna försök eller inte ska vara osagt, men det som kommit fram verkar mer vara av karaktären en landskamp mot varann. Ålänningens inriktning är att det är pandemin som borde bekämpas och den ”känner inga lands- eller nationsgränser”. Det är konstigt att inte fler politiker i fler länder har den förståelsen. I stället blir alla rädda och inåtvända. Det känns inte tryggt inför en värre kris för världen.

De nordiska statsministrarna har fastställt en vision för det nordiska samarbetet: att Norden ska vara världens mest hållbara och integrerade region 2030. Då duger det inte att under den här pandemin agera som om det inte gällde. Då kan man tro att Nordiska Rådet bara är en galjonsfigur och så kan det väl inte vara? Det finns fortfarande många som tror på det nordiska samarbetet. Det gäller bara att de högsta politikerna agerar som om de tror på sina egna ord. Det borde inte vara alltför svårt, men i dessa dagar finns det tyvärr anledning att tvivla.