För 75 år sedan, den 6 augusti 1945, utlöstes den första atombomben. Den släpptes över Hiroshima. 129 000 människor dog bara de första dagarna, men sjukdomar och död har fortsatt under många år. Tre dagar efter den första bomben släpptes den andra över Nagasaki med lika förödande verkningar. Atombombernas fruktansvärda konsekvenser har gjort att inga ytterligare bomber använts i krig, men hotet har hela tiden funnits där.

I slutet av det kalla kriget, i mitten av 1980-talet, fanns det 70 000 kärnstridsspetsar i världens då troligen åtta kärnvapenstater. I dag är det mycket färre, cirka 15 000, eftersom främst USA och Sovjetunionen/Ryssland avvecklat många gamla vapen, till stor del tack vare begränsningsavtal mellan de båda staterna.

Men i dag är kärnvapenhotet mer levande än på länge. Många av avtalen mellan USA och Ryssland har löpt ut utan att förlängas, flera länder har förändrat sina kärnvapenstrategier så att användning av kärnvapen ingår i planeringen och Nordkorea har sannolikt några kärnvapen klara att användas.

För det grundläggande avtalet, Icke-spridningsfördraget, NPT, ska en översynskonferens hållas. Den har skjutits upp till april nästa år på grund av pandemin. Det är oerhört viktigt att kärnvapenländerna håller fast vid detta avtal, som förutom att förbjuda spridning av kärnvapen också ålägger kärnvapenmakterna att minska och avveckla sina kärnvapen.

Det enda återstående avtalet mellan USA och Ryssland är Nya Start, som förbinder de båda staterna att begränsa sina interkontinentala, strategiska kärnvapen och reglerar inspektioner och öppenhet mellan länderna. Det gäller till nästa år och måste omförhandlas eller förlängas för att fortsätta gälla. Det vore oerhört olyckligt, ja farligt, om det inte skulle fortsätta tillämpas.

Kärnvapenhotet har kommit i bakgrunden de senaste åren på grund av andra globala hot. Men kärnvapnen är ett akut hot mot hela jorden och måste bekämpas ständigt.

Yngve Sunesson

Kanske var Behring Breiviks bisarra och osmakliga ”manifest” tillräckligt för att avskräcka från honom som historieberättare. Fantasisumman avskräcker också. Norge har inte Sveriges offentlighetsprincip och media har ingen garanterad insyn. Det är därför dock möjligtvis större risk att någon skulle vara villig att betala för Breiviks version av händelserna. Hypotetiskt skulle han få behålla de 86 miljonerna om han lyckades få någon intresserad av att betala så mycket.

Juridikprofessorn Mårten Schultz använder Behrings Breiviks försök för att belysa att det inte vore olagligt för någon som han att till exempel sälja rättigheterna att göra Hollywoodfilm av hans version av händelserna. Självklart ska inte mördare kunna göra några hackor på sina brott. Det vore vidrigt för de anhöriga att behöva höra Behring Breiviks ”historia” om hur han sköt deras barn som villebråd. Vi har hört tillräckligt om Breivik, hans osmakliga världsbild och grandiosa självbild. Skulle han mot förmodan få en fantasisumma för en intervju skulle andra brottslingar kunna få samma idé. Det skulle rent av kunna bli ett motiv för att kunna begå brott.

Schultz använder olika exempel på länder som gjort en snabb ändring av lagen för att förhindra att brottslingar tjänar pengar på berättelser om grova brott, som till exempel USA. Sverige saknar i nuläget juridiska begränsningar för brottslingar som vill hänga ut sina offer mot ersättning. Det skulle också vara svårt och komplicerat att ändra på den saken på grund av hur vår grundlag är utformad. Förhoppningsvis gör Breiviks försök att profitera på sina offer att man drar öronen åt sig även i Sverige och diskuterar om något bör göras saken. Offrens anhöriga bör ha större rätt att slippa mördarens ”historia” än mördaren att tjäna pengar på den.

Mer än halva Beirut påverkades av den enorma explosion som drabbade staden. Explosionen motsvarade en femtedel av atombomben i Hiroshima i kraft och bilderna från Beirut visar en nästan obegriplig förödelse och mer än halva staden ska ha blivit skadad.En dödlig oaktsamhet verkar ligga bakom. Inget tyder i skrivande stund på att det skulle röra sig om terror eller om fientligheter från någon grannation, vilket kanske är den enda ljuspunkten i sammanhanget. Sannolikt är istället att man med så grov oaktsamhet att det nästan inte går att begripa har förvarat tusentals ton högexplosiv ammoniumnitrat i hamnen, inte långt från en fyrverkerifabrik. Myndigheterna har upprepade gånger blivit varnade för den osäkra förvaringen, men ignorerat den. I sex år har hamnen i Beirut väntat på en explosion.

Regeringen letar nu efter en syndabock. Ett vet vi i alla fall säkert: det är inte tullverkets fel. Tonen i de brev där de påtalar faran med att förvara instabila sprängämnen i olämpliga klimatförhållanden i hamnen blir alltmer desperat. Vem man ska skylla på istället är svårt att veta, eftersom tulltjänstemännen som skriver breven beklagar sig över att de inte får svar. I nuläget vet vi inte om bristen på respons var avsiktlig eller bara ett tecken på ett dysfunktionellt system.

Olyckan drabbar ett land som redan befann sig i kaos, med en sjukvård som går på knäna. Flera sjukhus förstördes i explosionen, så det finns anledning att misstänka att även andra än dem som skadats i explosionen kommer att drabbats.

Libanon söker hjälp från omvärlden. Frågan är vad omvärlden har råd med under den katastrofala ekonomiska tillbakagången. Tyvärr ser vi eventuellt början på en ännu större humanitär katastrof för Libanon: bland annat spannmålsförrådet för ett helt år förstördes. Med sönderskjutna sjukhus, en internationell pandemi och orosmoln på horisonten i form av konfliktrisk med grannländer var detta det sista landet behövde.

Joe Biden har varit ganska osynlig under de senaste månaderna på grund av coronapandemin. Det är bra med säkerhetstänkande, men med ett antal veckor kvar till det amerikanska presidentvalet så är det katastrof att en kandidat inte syns och hörs. Att välja den kvinnliga, förmodligen svarta, vicepresident som många hoppas på skulle kunna blåsa liv i kampanjen. Men en efter en döms kandidaterna ut.

En av de mer absurda invändningarna har varit att den före detta presidentkandidaten Kamala Harris skulle vara olämplig som vicepresident för att hon är för ambitiös. Joe Biden är en äldre man och om det värsta skulle hända och han går bort innan mandatperioden är slut är det bra om hans efterträdare verkligen vill vara president och har en handlingsplan om hon skulle bli president. Det behöver man inte oroa sig för med Harris. Både hon och Elizabeth Warren gick in i sina respektive kampanjer med många sakpolitiska förslag som kan återanvändas av Biden, som ännu inte visat upp någon övertygande handlingsplan.

Donald Trump verkade under en intervju med Australiensisk TV i veckan inte förstå skillnaden mellan procent och antal, vilket kan ge en ledtråd till varför han tycker det går bra för USA:s coronabekämpning. Intervju bekräftade bilden av Donald Trump som en person som trots sin tunga ledarroll inte förstår komplicerade sammanhang. För en vanlig president hade det varit en dödsstöt, liksom för vilken kandidat som helst. Man kan till exempel minnas att det var ett svårt slag mot Sarah Palins vicepresidentkandidatur att hon avslöjade hur lite hon förstod om utrikespolitik och att hon inte läste dagstidningar och följde nyhetsflödet.

Biden har inte den fördelen. Trumps väljare har hitintills inte brytt sig om om presidenten förstår utrikespolitik eller kan räkna matte. De gillar honom oavsett vad han gör och vilka regler han bryter mot. Biden behöver en karismatisk vicepresidentkandidat som kan övertyga väljarna om att hon kan hjälpa Biden klara av ett ämbete som han möjligtvis inte är den bäste kandidaten för. Joe Biden dröjer med att bestämma sig för en vicepresidentkandidat. Det är obegripligt varför, med tanke på var hans kampanj befinner sig. Biden har varit ganska osynlig under de senaste månaderna på grund av coronapandemin. Det är bra med säkerhetstänkande, men med ett antal veckor kvar till presidentvalet är det katastrof att en kandidat inte syns och hörs. Att välja den kvinnliga, förmodligen svarta, vicepresident som många hoppas på skulle kunna blåsa liv i kampanjen. Men en efter en döms kandidaterna ut.

En av de mer absurda invändningarna har varit att den före detta presidentkandidaten Kamala Harris skulle vara olämplig som vicepresident för att hon är för ambitiös. Joe Biden är en äldre man och om det värsta skulle hända och han går bort innan mandatperioden är slut är det bra om hans efterträdare faktiskt vill vara president och har en handlingsplan. Både Harris och Elizabeth Warren gick in i sina respektive kampanjer med sakpolitiska förslag som kan återanvändas av Biden, som ännu inte visat upp någon övertygande handlingsplan.

Donald Trump verkade under en intervju med Australiensisk TV i veckan inte förstå skillnaden mellan procent och antal, vilket kan ge en ledtråd till varför han tycker det går bra för USA:s coronabekämpning. Intervju bekräftade bilden av en person som trots sin tunga ledarroll inte förstår komplicerade sammanhang. För en vanlig president hade det varit en dödsstöt.

Biden har inte den fördelen. Trumps väljare har hitintills inte brytt sig om om presidenten förstår utrikespolitik eller kan räkna matte. De gillar honom oavsett vad han gör och vilka regler han bryter mot. Joe Biden behöver en karismatisk vicepresidentkandidat som kan övertyga väljarna om att hon kan hjälpa Biden klara av ett ämbete som han möjligtvis inte är den bäste kandidaten för. Med ett brett fält av avhoppade kvinnliga presidentkandidater är det obegripligt att ingen av dem skulle duga för Bidenkampanjen.

Moderaterna och Sverigedemokraterna vill se förlängda straff för den som begår brott i gängkriminella sammanhang. Adam Marttinen, Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson vill att gängkriminalitet ska likställas med terrorverksamhet och att man ska kunna straffas för delaktighet i att möjliggöra kriminella uppgörelser. Det är en intressant tanke: gängkriminalitet är inte olikt terror i att den skapar otrygghet och misstro mot samhällets förmåga att skydda medborgarna.

Man ska dock vara lite misstänksam mot den som enbart fokuserar på straff och säger sig tro att det löser hela problemet. Det gör det inte. Det som skapar mindre gängvåld är att det växer upp färre unga som vill gå med i gäng på grund av att de upplever att det inte finns alternativ. Hårda straff måste kombineras med socialt arbete för att vara effektivt.

Det finns säkert folkligt stöd för längre eller på andra sätt strängare straff. Men man måste akta sig så att man inte fokuserar så mycket på hämnd att man glömmer att jobba brottsförebyggande.

Säkert finns det gängmedlemmar som saknar empati och bara har destruktiva motiv. Det finns också de som hamnat fel. Polisen menar att tillväxten är problemet: när de griper en kriminell står flera redo att ta hans plats. Att stoppa tillväxten är att stoppa gängvåldet.

De folkvalda bör i sina förslag på lösningar respektera polisens ståndpunkt. En handlingsplan mot gängvåldet måste vara helhetslösning som inte enbart hänger på på hur många tjänstetimmar polisen kan lägga. Vi behöver ha diskussioner om hur man skapar ett samhälle där få lockas av gängbrottslighet, men där det finns resurser att övervaka dem som ändå väljer att vara kriminella och få bort dem från gatan. Allt hänger ihop.

Utflyttning från Storbritannien till ett EU-land har ökat med 30 procent och antalet britter som får medborgarskap i ett EU-land har ökat med 500 procent. I Tyskland, ett av de mest populära länderna att flytta till har medborgarskapsansökningarna ökat med 2000 procent. Ja, det är rätt antal nollor. Nästan 32 000 britter har valt att flytta dit, fått medborgarskap och enligt tyska källor lyckats bra med att integrera sig. Britter finns nu som den näst största gruppen invandrade som fått medborgarskap i Tyskland, efter turkar. Även Frankrike och Spanien har sett en tillströmning av britter.

En skotsk familj med en tyskfödd mamma intervjuas i The Guardian om varför de valde att återvända till Tyskland när sonen fick leukemi. De vågade helt enkelt inte lita på fortsatt god tillgång till mediciner. De menar i en intervju med The Guardian att deras grevskap Aberdeenshire redan såg tecken på ekonomisk tillbakagång i form av att investerare drog sig tillbaka och folk stängde plånböckerna av rädsla för Brexitkonsekvenser.

Det finns kanske inga omedelbara negativa konsekvenser av att ett antal britter flyttar utomlands. Det kan vara en bonus för den utländska marknaden att få extra tillgång till kvalificerad arbetskraft. Men i längden är det inte bra för Storbritannien om högutbildade medborgare lämnar landet. Man riskerar att hamna i samma situation som Rumänien, som förlorat många av sina unga i arbetsför ålder.

Pridearrangemangen ser i år helt annorlunda ut än vanligt. Stockholm Pride som avslutades på söndagen var helt och hållet digital. Det är ändå viktigt att arrangemanget hålls. I många länder har hbtq-personer stora svårigheter och även i Sverige gäller det att hålla Pridefanan högt. Det var därför glädjande att kronprinsessan Victoria stod upp för mänskliga rättigheter när hon invigde Stockholm Pride.

Även i Sverige finns vinningar kvar att göra för hbtq-personer. Homosexuella män har i praktiken förbud mot att lämna blod, detta trots att det hela tiden behövs fler blodgivare. Män som har sex med män måste vänta i 12 månader innan man får lämna blod, vilket knappast fungerar för någon. Regnbågsblod är ett initiativ som kämpar för att det ska vara sexuellt riskbeteende som ska vara styrande för blodgivning, inte sexuell tillhörighet som det är idag. Man håller också på att bilda en stiftelse, Regnbågshjärtan, för att stödja forskning kring hbtq-frågor.

Socialstyrelsen, som är den myndighet som bestämmer detta, verkar fortfarande leva kvar i fördomar som gällde på 80-talet. Det är inte rimligt att brännmärka en hel grupp som inom sig har helt olika beteenden. Det är omodernt och onödigt, inte minst som det ständigt är brist på blod. Och blodet testas, oavsett vem som lämnar. Många människor tror att alla som har de fysiska möjligheterna får lämna blod och blir förvånade när de hör att så inte är fallet. Det är dags för Socialstyrelsen att kliva in i 2020-talet.

Coronaviruset ställer tidigare självklarheter på ända. Att hälsa på folk, både dem man känner och inte känner, har blivit en problematisk handling. Man kan inte sträcka fram handen längre, av smittoskäl, och då finns det mer eller mindre töntiga varianter. Armbågshälsning och fothälsning är några av dem. Själv föredrar jag handen på hjärtat och en lätt bugning.

I Danmark är det krav på att ta i hand om man ska få danskt medborgarskap. I dessa tider blir det tydligt hur absurt detta krav är. Regeringen har tillfälligt tagit bort kravet under coronapandemin för att inte hindra nya personer att bli medborgare. För Dansk Folkeparti är handlingen så viktig att man vill ha kvar kravet, genom att använda handsprit före och efter handskakningen.

I Trelleborgs kommun togs så sent som före jul beslut om att man var tvungen att skaka hand med det motsatta könet för att kunna få arbete i kommunen. Hur de hanterar coronatiden är för mig okänt, men förhoppningsvis är tjänstemännen pragmatiska.

Coronavirusets spridning visar på det absurda i att kräva en viss sorts hälsning. Huvudsaken borde vara att man hälsar på något sätt, inte hur. Under svininfluensan 2009 togs det inte heller i hand, så handskakningen har fått en oproportionerligt stor betydelse.

Måtte coronapandemin också föra det goda med sig att vi ser över vårt beteende och våra arbetssätt. Man kan visa varann respekt på andra sätt än genom handslag. Och låt oss aldrig gå tillbaka till kramar som hälsning, såvida det inte är goda vänner emellan. Påtvingade kramar kan aldrig handla om respekt.