Skräckfilm som gör rejält magplask

Det har varit en förskräcklig sommar i år. Nu talar jag inte om vädret utan att det har duggat skräckfilmer i parti och minut på våra biografer. Det har varit två halvhyggliga med dockor i titelrollerna, en riktigt bra om hur man inte skall fira svensk midsommar och nu ett rejält magplask om en död seriemördare som får liv genom en något ålderstigen polaroidkamera.

Om vi bortser från att norska regissören Lars Klevbergs Polaroid känns som en repris på en repris på ... och så vidare i en evig kretsgång är det inte mycket som blir en fjäder i hatten för genren här.

En tonårstjej får en polaroidkamera köpt på loppis i presen och den borde naturligtvis fått ligga kvar på loppisen.

Vännerna dör som flugor och orsaken gömmer sig i nämnda kamera. Filmen har några år på nacken och man frågar sig varför den överhuvudtaget får se dagens ljus på bio.

Dialogen, storyn och skådespelarna går hand i hand in i dödsriket och den publik som orkar genomlida eländet ropar enstämigt far i frid.