Existentialism – tema för konstsommaren

Själv börjar jag sommarens konstodyssé i Skånes nordvästra hörn där Galleri Arnstedt i Östra Karup under högsommaren gästas av Cecilia Edefalk. Delvis i förlängningen av utställningen Maskros/Dandelion som visades på Waldemarsudde 2017 består merparten av utställningen av skira akvareller i blekt blått, blekt grönt, blekt grått.

Likt en sentida Albrecht Dürer synliggör hon i dessa verk den ömtåliga skönhetsskatt som ryms i vissnande maskrosors slutna blomsterhuvuden och luftiga fröbollar. Cecilia Edefalk rör sig varsamt i den diffusa zonen mellan varat och icke-varat. I dessa gränstrakter för hon i andanom samtal med det förflutna, än med antikens konst än med sentida konstnärer ej längre i livet.

En av dessa är Ivan Aguéli, mystikern i svensk konst vid förra sekelskiftet. I verket Samtal med Ivan som komponerats av en enkel trähylla som bär upp en text-akvarell och två små vaser med vissnade maskrosor återberättar hon den ”dialog” som mynnade ut i akvarellserien Dandelions. Den existentiella dimensionen är påfallande och genomsyrar också verk som Baby – embryot till en liten båt av trä som vilar i en ljusblå vagga – och bronsen Bird.

Den senare, daterad 2010, återger ett närmast fragmenterat kvinnohuvud med ett diadem av blad och växter. Jag upplever ett eko från det förflutna, från de 4 600 år gamla kungagravarna i Ur och drottning Shubads (numera omdöpt till Puabi) krona. Cecilia Edefalk ställer sig frågande, men nog finns det en bro…

Nästa planerade hållplats på vägen söderut längs den skånska västkusten är Landskrona. På vägen dit gör jag en paus i Helsingborg där Dunkers kulturhus visar naturfotografen Björn Perssons djupt berörande fotosvit The thin line – om världens djur som balanserar på den sköra tråden mellan utrotning och överlevnad. Gripande, omskakande vacker och ett skrämmande vittnesbörd om vart världen, naturen och djuren är på väg.

På Landskrona Konsthalls sommarprogram står en tillbakablick på den norske skulptören Bård Breiviks (1948-2016) särpräglade konstnärskap. De allra tidigaste verken skapades i början av 1970-talet då den frihet som den framväxande konceptkonsten erbjöd lockade många unga konstnärer till sig. Friheten förde Breivik tillbaka till en mänsklighetens urtid, till rekonstruktioner av kranier, av paddlar, av trästocksbåtar, allt översatt i sten och metall, minimaliserat till perfektion. Så småningom letade han sig fram till former, abstrakta former, som han testade om och om igen. I keramik. I olika bergarter. I brons. I rostfritt stål. I kinesisk lack. I gammal bilplåt.

På konsthallens väggar hänger bland annat serien Partitur. I allt 17 verk som varierar formens tema och illustrerar minimalismens paradoxala outtömlighet. Någon gång i Breiviks konstnärskap också ett ”återfall” till det föreställande, eller nästan föreställande. Som i tre skulpturer från 2012.

Formgjutna till mycket grova bronsnät återspeglar de former som har sitt ursprung i faraoniska gravskulpturer från 2000-talet före vår tideräkning. Utanför konsthallen står den tontunga diabasskulpturen Travelling Stone – en ”resenär” genom eoner av tidsåldrar. Litet hackad, litet repig och ärrad men tung av alla de erfarenheter som symboliskt kommer till uttryck i Bård Breiviks konstnärskap.

Via Lund, där Konsthallen i utställningen Alltings mått inbjudit fyra konstnärer att ge sin syn på Pythagoras tes om människan som alltings mått, och Skissernas museum, som i Flux presenterar verk skapade av Malmö Konsthögskolas avgångselever, tar jag mig direkt till Falsterbo.

Där råder i ögonblicket en viss förvirring sedan staden berikats med ännu en Falsterbo Konsthall. Den förra med hemvist i Falsterbo Strandbad visar i sommar övertygande ömsinta men likväl fiktiva akvarellporträtt av Lars Holm. Den andra konsthallen är nyöppnad i Falsterbos från golv till tak nyrenoverade stationshus. Sommarens utställning Frank in the House är tillägnad den österrikiske arkitekten och formgivaren Josef Frank (1886-1967) som på 1920-talet tillbringade flera somrar i Falsterbo sedan han gift sig med svenska Anna Sibenius.

Det var också i Falsterbo han inledde sin svenska karriär som arkitekt och formgivare innan han via Estrid Ericson och efter sin flykt från Wien undan den växande antisemitismen blev en del av Svenskt Tenn.

Fyra unga Stockholmskonstnärer – Lotta Kühlhorn, Åke E:son Lindman, Cilla Ramnek och Martin Wickström – har i textila tryck, lyriskt nonfigurativa kemigram (kameralösa fotografier), textilbaserad multikonst respektive fotorealism tolkat och vidarefört arvet efter Josef Frank i en utställning som verkligen lyser i kraft av sin bredd och skilda tekniker. I utställningens nav finns fotografier av och en modell till Franks Falsterbovillor samt, givetvis, prov på hans textilmönster.

För dem som ännu inte känner sig mätta på konst väntar ostkusten. Trelleborg och Ystad förstås, men också Mårten Pers källa i Gislövshammar. I sommar visar galleriet existentiellt dagsaktuell konst om förortsvåld och ond bråd död skapad av Michel Östlund (färglyriska abstraktioner och skulpturer, bland annat den stora bronskuben med kulhål) och Max Steicher, vars enorma svävande dockor tycks symbolisera människans väg från jordelivet till något helt annat.

Kivik Art Center bjuder (förutom storlagen natur) på keramikern Ulla Viottis platsspecifika och permanenta verk Bibliotecha och en temporär sommarport av glaskonstnären Åsa Jungnelius. Nästan gömd bland Österlens kullar ligger slutligen Fabriken Bästekille. Under sommaren visas här foton ur den hängivne amatörfotografen Dag Hammarskjölds privata fotoalbum och verk av proffsfotografen Hans Hammarskiöld – en utställning som också den rymmer existentiella övertoner och som är väl värd en omväg denna konstmättade sommar.