Han såg hela pa­ti­enten

Tom Norman, Båstad, har av­lidit i en ål­der av 87 år. När­mast anhöriga är dot­tern Emma och sonen Ulf.

En livs­lång kon­takt bröts när vår myc­ket av­hål­lne barn- och ung­doms­vän, Tom Norman, i ung­domen kallad ”Tomten”, fick lämna det jor­diska.
Toms upp­växt i Uppsala var hård. Fadern up­pe­höll ett strängt re­ge­men­te inte bara på I 8, där han var övers­te, utan även i hemmet.

Toms med­mänsk­lig­het och faiblesse för brid­ge, där han senare kom att få stora fram­gångar, var sä­ker­li­gen ett arv från den om­tänk­samma modern.
I tredje ring drabbades Tom av livs­ho­tan­de lung­in­flam­ma­tion och en per­son­lig kris, som ledde fram till att han till var­je pris ville ägna sig åt lä­kar­yr­ket.
Han satsade me­to­diskt och fre­ne­tiskt att betygsmässigt komma i kapp för att upp­nå detta mål.
Men han var sam­ti­digt en käns­lig yng­ling och när den le­gen­da­riske bio­lo­gi­lä­ra­ren Carl Ce­der­blad visade en plansch, den mänsk­liga kroppen i ge­nom­skär­ning, svimmade Tom.
Blö­dig­heten botades med ett tufft be­slut – som­mar­jobb på Aka­de­miska sjuk­huset, där han fick hjälpa till med svåra olycks­fall.

Me­di­cin­stu­di­erna i Uppsala in­riktades på in­vär­tes me­di­cin. Han öppnade pri­vat prak­tik i Es­löv, kom­bi­nerad med kon­sult­upp­drag, bland an­nat för bo­laget Felix.
Sön­dagarna ägnades ofta åt ide­ellt ar­be­te, del­ta­gan­de i stödjande ak­ti­vi­teter för al­ko­ho­lister (Länkarna) och nar­ko­maner (Nar­co­non).
Den egna kon­di­tionen up­pe­hölls ge­nom sy­ste­ma­tisk sim­trä­ning, och han noterade var­je sträcka – am­bi­tionen var att klara av­ståndet från Nord- till Syd­po­len. Han nådde ända till Cape Town.

Det lyck­liga äk­ten­skapet med Alice, kyr­ko­her­den, till­förde en djupare, and­lig di­men­si­on i Toms och barnens till­va­ro.
Sam­man­håll­ningen i vår stu­dent­klass var ut­om­or­dent­ligt god och Toms och An­ders ge­men­samma stu­dent­ski­va på Väst­gö­ta Nation, där Adam bi­drog med gi­tarr­spel, av­rundade gym­na­sie­tiden.
Ska­ran skingrades, men de flesta fort­satte att hålla kon­takt, inte bara per te­le­fon utan ge­nom sam­man­komster vart femte år.
Tom var en iv­rig till­skyn­da­re av dessa. Ända till slutet höll han noga reda på hur kam­raterna hade det, inte minst de som av olika an­led­ningar inte kun­de dyka upp.

I en tid då lä­ka­rna ofta be­skylls – med rätt el­ler orätt – att en­dast ägna sig åt tester och prov­svar och inte ”hela män­ni­skan”, gör det gott att tänka på Tom.
Hans in­tres­se om­fattade verk­li­gen pa­ti­enternas hela livs­si­tu­a­tion, och sam­ma sak gällde även vän­kretsen, stu­dent­kam­raterna, inte minst oss två som skrivit detta. Alla om­fattades vi av hans stora em­pa­ti.