Magnifik Asmussen-hyllning

Sent i morgon kväll sätter tenorsaxofonisten Charles Lloyd punkt, eller snarare utropstecken, för den tionde upplagan av Ystad Sweden Jazz Festival. Då har man avverkat nästan femtio konserter.

Stora namn på den internationella jazzkartan, som Benny Golson, Palle Mikkelborg, Joey DeFrancesco, Tord Gustavsen, Richard Galliano, Paulo Fresu, Julian Lage, Billy Hart, vår egen Jan Lundgren och nyss nämnde Charles Lloyd, har tillsammans med en stor del av den svenska och danska svängeliten visat upp sig.

Och faktum är att de flesta konserterna har varit utsålda, många långt i förväg till och med. Så att den årliga jazzfesten i Ystad nu är etablerad, inte bara i Sverige utan i hela jazzvärlden, är ett glatt faktum.

När Skånskan i torsdags gjorde ett nedslag i den sydskånska idyllen var det i första hand för att ta del av tjugohövdade Göteborg Wind Orchestras och Jan Lundgrens trios gemensamma hyllning av vår blågula vis- och folkmusiktradition.

Ystads anrika teatersalong var förstås fullspikad och alla lär ha fått sitt lystmäte. Det hela började med en innerlig och mycket vacker tolkning av Nils Lindbergs Torn Eriks Polska, varsamt arrangerad av Martin Berggren och med en av blåsorkesterns många begåvade solister, flygelhornisten Robin Rydkvist, i huvudrollen. Sedan fortsatte man med ett klurigt arrangemang på Lasse Dahlquists gamla 40-talsslagdänga Det är dans på Brännö Brygga i vilken orkesterns medlemmar bröt ut i spontan – verkade det som – allsång. Snacka om omväxling!

Man fortsatte med en rad kända och mindre kända stycken ur den svenska folkmusiktraditionen, lite Taube, Bengt Hallberg, Lundgrens Mare Nostrum och en påminnelse om en av festivalens hedersgäster under festivalens första år, trumpetaren och kompositören Bengt-Arne Wallin.

Och så slutade man med en fullständigt vildsint tolkning av Bä bä vita lamm. Snurren direkt?! Nej, tvärtom!

Det fanns både konsekvens och helhet i konserten, och man lockade fram kvaliteter som man tidigare inte visste fanns i det ibland triviala materialet. Förutom redan nämnda Martin Berggren stod Anders Ekdahl och Ann Sofi Söderquist för utsökta, ofta raffinerade och spännande arrangemang.

Givetvis fick Jan Lundgrens vid det här laget mycket samspelta trio visa upp sig på egen hand mellan varven.

Till exempel i Bengt Hallbergs smått klassiska – åtminstone i jazzvärlden – komposition Waltzanova, en jazzig bossa i valstakt i den mån detta är möjligt. Här serverades triojazz i världsklass!

Några timmar efter att Alice Tegnérs Bä bä vita lamm hade tonat ut vidtog en hyllning av den danske violingiganten Svend Asmussen (1916-2017), som tyvärr aldrig framträdde på festivalen men som faktiskt, 100 år gammal, dök upp i publiken för tre år sedan.

Det var Svends gamle ”vapendragare”, gitarristen Jacob Fischer, som nu hade samlat ihop en dansk-svensk septett med likasinnade för att hylla hans gamle kapellmästare.

Och minsann hade han inte fått fatt i trumslagaren Aage Tanggaard också, vilket gjorde att åtminstone hälften av Svends sista och mycket populära kvartett var församlad på estraden.

Övriga deltagare i den glada svängkonstellationen var munspelsvirtuosen Filip Jers, basisten Hans Backenroth, sångfåglarna Sinne Eeg och Mads Matihias (som även spelade lite tenorsax) och – inte minst – danske violinisten Bjarke Falgren, en värdig efterträdare till Asmussen i den mån detta är möjligt.

Det blev en uppsluppen och samtidigt mycket värdig hyllning. Sinne Egg visade att hon förmodligen är vår världsdels mest hörvärda sångerska i jazzskrået och Jacob fortsatte att imponera med vidunderligt gitarrspel.

Och i avslutande June Night, Svend Asmussens signatur genom åren, var lyckan fullständig på bägge sidor rampen.

Idag kan man avnjuta, bland andra, Hannah Svensson, Caecilie Norby, Lars Jansson och Benny Golson i Ystad. Massor av godis alltså för den svängsugne.