Kunde konsten att leva i nuet

Författaren, psykiatern, jazzmusikern och Finlands förre kulturminister Claes Andersson, Esbo, har avlidit i en ålder av 82 år. Närmast anhöriga är sambon Katriina Kuusi, sex barn och elva barnbarn.

Döden har alltid varit närvarande i Claes Anderssons dikt och under senare år även i hans liv. ”Tänk på alternativet”, sa han när vi kom in på åldrandets problem. ”Man lever så kort tid och man är död så länge”, noterade han. Han kunde konsten att leva i nuet.

Vi kände varandra i nästan fyra decennier och träffades många gånger genom åren, både i Helsingfors och Malmö.

Han var en av de mest sympatiska människor jag mött och hade en underfundig humor. Dikterna han skrev har en skenbar enkelhet, men berör oss på djupet. I det avseendet var han besläktad med våra mest folkliga poeter.

Erfarenheterna som psykiater påverkade på ett avgörande sätt hans samhällssyn. Psykiatrin hjälpte honom att få syn på förtryckets och översitteriets mekanismer i samhället.

Hans spontana och intuitiva ställningstagande mot rättslösheten och maktmissbruket var från början drivkraften i hans livsval. Han ville ge röst åt dem som förlorat sin egen.

Senare blev han ledare för Vänsterförbundet och kulturminister.

Som ung läkare såg han till att ge hemlösa tak över huvudet i en övergiven fabriksbyggnad sedan hundratals tidigare frusit ihjäl i ett vintrigt Helsingfors.

I samlingen Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider skrev han om utslagna människor: ”Vi värmer varandras händer mellan våra ben/Säj till om du märker att du dör/Då tar du all min värme och jag vaknar frusen”.

Jag gjorde en intervju med Katriina och Claes om psykiatrikernas äktenskap. De bjöd på sig själva om samlivets prövningar, likadana för dem som för andra trots deras ”utbildning i grälandets konst”.

Claes erkände utan omsvep att han var ångestneurotiker. ”Jag har inga neuroser, jag är galnare”, sa Katriina. Claes tänkte på döden varje gång han tog en cigarett. ”Och ändå tänder du”, replikerade Katriina.

Claes Andersson gav ut sju romaner. En mänska börjar likna sin själ handlar om en psykiater som är sin egen patient. Men i första hand var Claes poet: ”Den som inte har sorgen har aldrig förlorat någonting, ägt någonting. Smärtan och försoningen finns inte hos den som aldrig har haft sorgen.”

En sen kväll när Claes ännu var kulturminister följde jag med honom ut till Sveaborg, där han spelade med sin jazztrio.

Han slog sig ner vid flygeln och fingrarna dansade över tangenterna. Då kände han sig äntligen hemma.