Anna jobbar med sina stora in­tres­sen

Vi möts en varm som­mar­dag i juli. Kul­turens Öst­arp har inte ens öppnat dörrarna, men en för­sko­le­klass och någ­ra fa­miljer är re­dan här och passar på att packa upp pick­nick­korgarna.

Kul­turens utstickare ligger mel­lan Ve­be­röd och Sjöbo och un­der sä­songen ordnas olika ak­ti­vi­teter i den gam­la lant­mil­jön, allt från mid­som­mar­fi­ran­de till slåt­ter­dag.

En van­lig dag kan man gå runt och titta på de gam­la, väl­be­va­rade husen och de många bond­gårds­djuren, var­av flera är kul­tur­raser, så­som linderödsgrisarna.

Per­son­al i tids­ty­piska kläder be­rät­tar mer om husen, det äldsta i orig­i­nal från 1812 och män­ni­skorna som be­bodde dem.

En av guiderna är Anna Kron Tegnér, som för dagen är klädd i en skånsk rynksärk, kom­plett med för­klä­de och huvudduk.

Det är andra som­maren hon är mu­sei­värd på Kul­turens Öst­arp.

– Min upp­gift här är att göra gården till­gäng­lig för be­sö­ka­rna. Jag för­söker göra det så levande som möj­ligt ge­nom att be­rätta vad som finns här och hur hi­sto­rien har sett ut.

En plats har all­tid många la­ger hi­sto­ria och det görs all­tid ett ur­val gällande vad som ska visas upp.

Tidens vär­der­ingar styr ofta vad som ges ut­rym­me.

De senaste åren har kvin­nornas plats och roll i hi­sto­rien be­lysts, i dag är håll­bar­het på modet, be­rät­tar Anna Kron Tegnér.

Gam­le­gård, det äldsta huset i Öst­arp, såldes till Kul­turen i Lund 1922, när den sis­ta bru­ka­ren hade gått bort.

Det skulle bli en del av museiverksamheten.

– Och det man ville visa då på 1920-talet var ju inte hur det såg ut då, utan nå­got äld­re. Så man plockar ner ta­peter och tar bort det som är nyare och för­söker åter­ställa hur det såg ut på mitten av 1800-talet. Men i den pro­cessen har man tur. I den gam­la bon­de­kul­turen sparade man allt, så de gam­la mö­blerna fanns kvar.

Efter­som man under den tidsepoken inte var så noga med do­ku­men­ta­tion i dessa sam­man­hang vet vi allt­så mer om hur livet såg ut på platsen i mitten av 1800-talet än i bör­jan av för­ra se­klet.

Det är just detta, vad som händer med en plats när den ge­nom­går museisering, som Anna Kron Tegnér tycker är spännande.

In­tres­set för forna tider har all­tid funnits där hos henne. Hon växte själv upp på en bond­gård utan­för byn Röke med för­äl­drar och fem äld­re halv­sys­kon.

– När jag gick i tredje klass be­stämde jag mig för att bli ar­keo­log.

Men det var inte Harrison Fords ka­rak­tär In­dia­na Jones som väckte in­tres­set, utan en an­ställd på byns enda skola.

– Jag hade en lä­ra­re som be­rättade om hi­sto­rien på ett så fan­tas­tiskt sätt. Jag kan minnas att vi lekte sten­ål­dern och hela vägen upp till vi­king­a­tiden, be­rät­tar hon.

På gym­na­sie­ni­vå finns inget ar­keo­lo­giskt pro­gram, så det blev tex­til­lin­jen på Jakobskolan i Häss­le­holm.

Hant­verk är ett an­nat av Annas stora in­tres­sen.

– Då hängde hi­sto­rie­in­tres­set med i att jag hade en tan­ke att jag skulle bli teaterkostymör och jobba med his­to­risk dräkt.

Hon fick prak­tik på Malmö operas ko­stym­a­tel­jé och där­ef­ter som­mar­jobb.

Upp­giften var att sy om kläder till en upp­sätt­ning av Shakespeares Mac­beth, fast med 50-tals­stuk.

– Så jag fick sy om 20 tyll­kjolar och 20 svarta, knä­korta kjolar och skjor­tor. Ef­ter­åt var jag gans­ka mätt på det.

Men hon läste ändå en ut­bild­ning i te­a­ter­ko­stym, på di­stans ge­nom folk­hög­sko­lan i Ka­lix.

I någ­ra år ef­ter det velade hon kring vad hon skulle satsa på.

Hon hade tränat sim­ning upp till 14-års­ål­dern i Ty­ringe SS och började jobba på en sim­sko­la, där hon bland an­nat hade hand om ba­by­simmet.

Hon flyttade ock­så ner till Malmö och fick sitt första barn.

Anna började läsa pe­da­go­gik­kurser, fun­derade på att bli hant­verks­pe­da­gog.

När sim­sko­lan gick i kon­kurs och hon stod utan jobb var hon tvungen att fatta ett be­slut.

Hon satt och bläddrade bland olika ut­bild­ningar och rang­ordnade dem.

Högst upp kom his­to­risk ar­keo­lo­gi och det är inom detta fält hon senare tog sin kan­di­datexamen.

Men hon hade hela tiden sneglat på mu­seo­lo­gin och skrev upp­satserna om mu­se­er från det ar­keo­lo­giska per­spek­tivet.

– I ar­keo­lo­gin har man det kon­kreta, man gräver i hi­sto­rien. Men vad visas se­dan för all­män­heten? Vad händer med det ve­ten­skap­liga i det pu­blika?

In­nan hon hoppade på ett mas­ter­pro­gram, där hon hade museologisk in­rikt­ning, läste hon någ­ra strö­kurser i äm­net och un­der en prak­tik på Kul­turen i Lund för­stod hon att hon hittat rätt.

Det var bredden på ar­bets­platsen, de många olika rollerna, som lockade.

Man kun­de jobba med att bygga upp ut­ställ­ningarna och vara krea­tiv el­ler hålla i det pe­da­go­giska och be­rätta för be­sö­ka­rna, bland an­nat.

Hon fick frå­gan om hon ville ut och jobba på fi­li­alen på landet och på den vägen är det.

Att hon jobbat med barn och i dag har tre egna, samt både kan och gillar att sy, har visat sig vara ut­märkta egen­skaper på nämnda ar­bets­plats.

In­för sin första vis­ning fick hon rådet att plocka ut det hon tycker är in­tres­sant, för man kan inte be­rätta pre­cis allt.

Men hon låter ock­så be­sö­ka­rnas in­tres­se, särskilt de yngres, styra hur guid­ningen ut­vecklas.

– Jag pratar om olika saker var­je gång jag har vis­ning, i stort sett.

Hon be­rät­tar att män­ni­skor rea­gerar på två sätt när de går runt i mil­jön och lär sig om då­tidens var­dag.

An­tin­gen blir de för­skräckta över hur svårt det fak­tiskt var el­ler så säger de att folk nog ändå var lyck­ligare då.

Själv trivs hon bra och upp­skattar lugnet och tyst­naden (ja, för­ut­om de skånska blommehönorna som kacklar och den galande tuppen som stör in­ter­vjun).

– Vissa är emot att man ska ro­man­ti­sera bilden av då­tiden, men jag tycker att man måste få lov att göra det lite, för det är en del av upp­le­vel­sen. Man ska känna att man kan vara en del av det, utan allt det job­biga med sjuk­domar och svält.

Även på fri­tiden tycker hon om att låta hi­sto­rien ta plats och går ofta och gär­na på mu­se­er.

Be­söken kan hon in­spi­reras av på det pro­fes­sio­nella planet, att se hur andra in­sti­tu­tioner jobbar med att fånga upp­märk­sam­heten.

Hon tycker särskilt om ut­ställ­ningar som är lite mer in­ter­ak­tiva, inte bara fö­re­mål i mon­trar med skyltar på.

– Jag tycker det är kul när det finns saker man kan röra och prova på. Jag tror det är vik­tigt för att väcka in­tres­se att man får vara fy­siskt del­ak­tig. Och inte bara barn, vuxna be­höver ock­så det.

I höst fort­sätter hennes tim­an­ställ­ning på det stora mu­se­et i Lund, där hon bland an­nat kommer att sy re­kvi­si­ta.

– De har re­stau­rerat On­sjö­stu­gan och där be­hövs dräkter till skå­de­spe­la­rna, så jag ska sy klän­ningar i olika stor­lekar.

Men in­nan dess väntar yt­ter­li­ga­re någ­ra vec­kor som skånsk piga i fält.

Trots att hon re­dan kan myc­ket om hur det var förr får hon stän­digt nya till­fäl­len att för­djupa kun­skaperna.

– Det jag tycker är givande med att jobba så här är att när man står an­sik­te med an­sik­te med nå­gon så har de ofta lika myc­ket att be­rätta för mig som jag har för dem. Det finns så myc­ket be­rät­tel­ser och jag har lärt mig jät­te­myc­ket av be­sö­ka­rna.