Annons

Den stora, lilla, märkliga världen

Kultur och Nöje Tidningens Martina Jarminder om veckans bästa sommarprat.
Publicerad 10 augusti 2019 • Uppdaterad 14 december 2021
Martina Jarminder. Foto: Claes Hall
Martina Jarminder. Foto: Claes Hall

Sommarpratsveckan handlade om olika världar. Den stora, den lilla och den riktigt märkliga.

Läkaren Ingrid Le Roux är något så enkelt som en god människa som lever som hon lär. När säkerhetspolisen ringer på hennes dörr för det i apartheid-Sydafrika oerhörda brottet att öva läsförståelse med svarta personer, fortsätter hon trots det i flera år.

Annons

I kåkstaden Crossroads där det i princip saknas sjukvård startar hon en olaglig klinik. Under upploppen mot apartheid fruktar hon för sitt liv varje dag, men går tillbaka – via ett hål i ett taggtrådsstängsel. Mod är inte att hamna i en krigszon, det är att frivilligt åka tillbaka.

När Nelson Mandela släpps ur fängelset är det Le Roux de ringer in för en hälsokontroll och hon blir Desmond Tutus livläkare. Hon talar stillsamt om detta. När man verkligen har åstadkommit något behöver man inte skryta. Hon har fyllt sitt liv med mening och får en att reflektera över vad man gör med sitt eget och vem man hjälper med det.

Inledningen till regissörens Ali Abbasis sommarprat är evangeliska kristna som när han är på väg till Oscarsgalan skriker att han kommer att hamna i helvetet för sin syndiga glamour. Han som inte ens orkat gå till frisören innan. Roligast är när hans mor ringer från Iran under pågående gala och skriker att han ska ta av sig den fina kaftanen som en dansk designer gjort åt honom som en hyllning till hans iranska härkomst, eftersom han ”ser ut som en taliban”.

Sorgligast är historien om intervjun för att komma in på filmskolan, där de blev besvikna över att han var övre medelklass och inte den socialt utsatte utlandsfödde kille de hoppats på. Vi gillar inte invandrare som inte motsvarar våra fördomar. Hans uppgörelse med det han kallar skönhetsimperialismen och hur den vill få oss att hata oss själva för att vi inte är perfekta är liksom Gräns ett lyckopiller.

Agneta Pleijel ägnar sig åt den lilla världen: insidan och hur skrivande och berättande är bra för själen.

Hon uppmanar alla att skriva för att uttrycka sig och hävdar att alla kan skriva. Hon berättar inte hur man bli en bra författare, men det är skönt att höra någon som Pleijel berätta om när det är trögt och motigt och om hur övergivna, halvfärdiga manus stirrar anklagande på henne.

Sommar i P1 finns att lyssna på:

http://sverigesradio.se/sommar

Maria ZandihnSkicka e-post
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons